Ingen bad mig att resa till Kandalaksha. Jag hade inte blivit rekommenderad att besöka Alakurtti eller Monchegorsk och det var ingen söndagsbilaga som hade listat Polyarnye Zori bland speciellt sevärda resmål. Ändå var jag på väg och tog en varm dusch i hytten för att avleda tankarna från morgondagens åttiomilakörning från Åbo hamn upp till Salla vid den ryska gränsen. För att imponera på min svenska omgivning hade jag förespeglat karelska björnar, oändliga tundror och lunch axel mot axel med varvsarbetare i Murmansk.
Länge var detta även mina genuina föreställning om hur den här resan skulle gestalta sig och det var först ett par veckor innan avresan som den började rymma även andra inre bilder. Vägbanditer. Korrupta poliser. Misstänksamma bybor med osäkrade Kalashnikovs. I hytten på färjan över Österjön började jag inse vidden av min brist på planering och min okunnighet om de praktiska skillnader som måste finnas mellan Sverige och ett land där invånarna har valt Vladimir Putin till president. I Deliverance överlevde Jon Voight för att han hade Burt Reynolds beväpnad med pilbåge med sig. Jag reser själv och utan pilbåge. E63 skär diagonalt genom Finland från Åbo upp mot den ryska gränsen och ser på kartan ut att gå genom hjärtat av De tusen sjöarnas land. I själva verket är dagens hundra mil genom vårt östra grannland en makalöst tråkig upplevelse. Det är mulet, enformig, platt, rakt och i total avsaknad av allt utom tät björkskog. Med mycket glesa mellanrum dyker bensinmackar som heter ”ABC!” upp. De har inte latte och inget av mina svenska bankkort fungerar i deras automater. Bränsletanken på min Triumph Tiger 800 XC rymmer 19 liter och skulle kunna ge en räckvid på ungefär 35 mil, men eftersom mackarna dyker upp oregelbundet och sällan fyller jag på varje gång jag ser en av de grälla ”ABC!”-skyltarna. Vissa gånger efter tjugo mil, andra efter bara åtta.
Jag närmar mig polcirkeln när dygnet går mot sitt slut och det ännu är ljust som en sen vårdagseftermiddag i Askersund. Ibland måste jag väja för renar som kliver upp på vägen. Ibland vänder de tillbaks, ibland inte. Jag provar att tuta och att inte tuta, men det verkar inte göra någon skillnad. När jag inte längre förväntar mig några andra synintryck än de enfaldiga djuren och de björkar som de gömmer sig ibland, dyker ett stort fält upp på min högra sida – fullt av människor! Jag hajar till. Måste väl ha sett fel. Eller? Jag kör in till vägkanten, vänder och kör tillbaks. Nej, där står de verkligen. Men det är något som inte stämmer – alla står blick stilla. Det visar sig vara en installation av något som liknar fågelskrämmor. Hundratals, klädda i brokiga kläder och med huvuden av lera och torkat gräs. Vinden blåser i deras klädtrasor och tystnaden rymmer ett mått av fientlighet; en hotfullhet som gör mig illa till mods.
En känsla av att vara jagad får mig att slänga paranoida blickar i backspegelarna under flera mil tills jag läser ”Salla” på en vägskylt och några kilometer senare äntligen kör in på grusparkeringen framför Hotel Holiday Club. Sällan har ett hotellrum känts så välkomnande och någon att ringa så långt borta.
En stiliserad björn med uppspärrat gap och rader av vassa tänder är det finska Gränsbevakningsväsendets symbol och ger en fingervisning om vilket förhållande Finland har till sitt grannland i öst. Tjänstemannen i luckan plockar med mitt pass och mina papper som om han saknar något. ”The registration for the motorcycle?” Jag börjar leta i huvudet efter lösningar, för registeringsbeviset är det ingen idé att leta efter. Det är hemma. Eller rättare sagt, det är hos generalagenten som äger motorcykeln.
Jag kör tillbaks till hotellet och ringer Svante på Triumph som arrangerar så att jag kan hämta registeringsbeviset i Rovaniemi, sexton mil från Salla, nästa dag. Plötsligt har jag en och en halv dag att roa mig i finska Lappland. När jag berättar detta för den oändligt hjälpsamma Rauni på hotellet berättar hon att en av de lokala sevärdheterna är en grisfarm några mil norrut. Jag har svårt att ta förslaget på allvar – tills jag får se en bild av djuren. Ett slags skitigt mellanting mellan gris, Alf och Airedaleterrier. Svin med tjock orange päls! Under den guidade rundvandringen på svingården blir det en svår prövning att maskera mina skrattkonvulsioner som hostattacker när den seriöst intresserade gruppen av tyska (!) och finska turister ställer artiga frågor om Alfs vanor och härstamning.
Nästa dag kör jag till Hotel Santa Claus i Rovaniemi där receptionisten överlämnar ett förseglat Jetpak-kuvert från Stockholm. På vägen tillbaks mot Salla passerar jag ett enormt virkesupplag och ser en möjlighet att ta en bild: en äventyrare på en äventyrsmotorcykel mot en fond av mäktigt timmer. Jag arrangerar mig själv och motorcykeln så att jag sitter nedanför och lutad mot motorcykeln samtidigt som jag läser ”Lonely Planet Russia”. Med självutlösaren tar jag ett par bilder och sätter mig så en tredje gång och inväntar ljudet från slutaren. Plötsligt välter motorcykeln. Tvåhundra kilo lägger sig beslutsamt över mig och min omedelbara reaktion att trycka emot är totalt verkningslös. Jag trycks ihop till en allt mer kompakt version av mig själv tills jag med mina sista krafter trycker ifrån med benen och lyckas dra mig loss. Totalt utmattad, skärrad och med djupa torxmärken på armar och rygg kör jag tillbaks till hotellet för att försöka återhämta mig inför morgondagens resa in i Ryssland.
Den finska gränsvakten lyfter bommen och jag kör iväg mot den ryska posteringen. Gårdagens solsken har övergått i mulet och kallt väder som matchar åsynen av den ryska gränsstationen. Vakttorn, höga stängsel och taggtråd. När jag närmar mig materialiseras en ung kille i mörkblå uniform ur allt det stålgrå. Han stegar fram mot mig och jag håller fram min samling papper och pass. Utan ett ord och med uttryckslös min går han tillbaks till sitt galvaniserade bås bakom grinden. Efter en minut kommer han tillbaks, ger mig passet och papprena och tecknar åt mig att köra in genom grinden. Den följande timmen utspelar sig en bisarr fars av omständlig pappersexercis, massor med stämplar och misstrogna tulltjänstemän. Ibland står fyra stycken med olika uniformer och antal röda stjärnor på axlarna runt om mig. Idel bekymrade miner. Ingen talar engelska men försöker kompensera för detta genom att tala ryska mycket tydligt och mycket högt. Till slut blir jag utsläppt till motorcykeln och anmodad att köra mot en galvaniserad grind i andra änden av området. När jag stannar och sätter ner hojen på stödet rusar en kille i mörkblå uniform och gigantisk officersmössa ut ur sitt bås. Han ser mycket irriterad ut och viftar förmanande med sitt pekfinger. Det framgår inte vad jag har gjort för fel och när han har kontrollerat mina papper och mitt pass gestikulerar han med samma irriterade pekfinger att jag kan köra vidare.
Jag kör fyra mil på grusväg och passerar fyra grindar bemannade av beväpnade vakter innan jag är ute på allmän väg i riktning mot Alakurtti. Där ska det enligt uppgift finnas en bensinmack och efter ytterligare fem svenska mil av mycket ojämn grusväg framstår det som en lämplig plats för ett uppehåll innan jag fortsätter mot Murmansk. Vidden av min missbedömning blir glasklar i samma ögonblick som jag ser Alakurtti. Inte bara har jag gjort en missbedömning av Alakurtti, utan av den här delen av Ryssland och vad jag kan förvänta mig av resan. Postapokalyptiskt. Så ser det ut. Som efter ett kärnvapenkrig med efterföljande massvält, miljökatastrofer och epidemier.
Groteskt slitna miljonprogram mitt ute i skogen. Turkosa huskroppar vars fasader är så slitna och spruckna att de på inga villkor går att ta för bostäder. Men så ser jag människor på en av balkongerna och gardiner som rör sig i ett öppet fönster. En bit bort kommer en pojke i samma ålder som min sjuåriga dotter cyklande och efter honom en haltande hund. Bensinmacken är en container vars kortsida har försetts med fönster, galler och en mycket liten lucka där Rubel och bensin byter ägare. En röd Ural med sidvagn närmar sig och föraren slår av motorn lite för tidigt för att kunna rulla ända fram till pumpen. Han går av och börjar putta den uråldriga maskinen. Jag rusar fram för att hjälpa till och hajar till när jag kommer nära – bara på film och yoghurtförpackningar har jag sett så slitna ansikten.
Jag fyller tanken med bensin för sex kronor litern och kör vidare mot Kandalaksja, en stad med 35000 invånare vid den norvästra Vita havskusten vars borgmästare blev mördad på öppen gata i december 2008. Det är skräpigt och slitet och när jag går in i en ”galleria” för att kolla prisläget sviktar golvet under mina steg. Jag kör ut på M18 som den enda motorvägen här uppe heter och fortsätter norrut. En gravsten dyker upp vid sidan av vägen. Den är placerad mitt ute i gyttjan och dekorerad med plastblommor i grälla färger. Bortom gravstenen avtecknar sig två polkagrisrandiga och mycket höga skorstenar: Kola kärnkraftverk med sina fyra reaktorer. För att ge de ryska stadsarkitekterna en chans till kör jag av mot Polyarnye Zori och ser mig om. Resultatet får mig att fatta ett omedelbart och oväntat beslut: jag vänder tillbaks mot Finland. Jag ville se Ryssland och föll offer för min egen vildmarksromantik och svaga motståndskraft mot misär och dekadens.
Nu måste jag hinna tillbaks till Finland innan det blir mörkt. Jag har ingen lust alls att köra femton mil i mörker längs grusvägen förbi Alakurtti och gud vet vilka vederstyggliga existenser som ryms i de Murmanska skogarna. De 95 hästkrafterna får mycket lösa tyglar och när de sista solstrålarna träffar min hjälm över trädtopparna öppnar den ryska gränsposteringen sin första grind. Jag försöker inte dölja min munterhet när jag återser den ilskna vakten med jättemössan och när hans kollega släpper ut mig på anda sidan och jag kör mot den finska flaggan känns det som att komma hem. Kanske hade jag klarat av Ryssland bättre i sällskap med Burt Reynolds, kanske passar jag helt enkelt bättre med Alf än Vladimir.
Resa dit
Antingen kör du via Bottenviken eller tar en färja över Östersjön. Jag åkte med Silja Line mellan Stockholm och Åbo. Tur och retur med motorcykel och egen bekväm hytt kostar ungefär 4000 kr. Boka på Siljaline sajt vid den här länken. Från Åbo kör du mot den finska orten Salla.
Boende
Holiday Club i finska Salla är ett prisvärt, bekvämt och modernt hotell som ligger två svenska mil från den ryska gränsen. Personalen pratar engelska och är mycket hjälpsam. Använde annars sajten booking.com för att hitta ett boende och betala så lite som möjligt i förskott.
Vid gränsen
Att bli insläppt i Ryssland har historiskt inneburit att man kan visa upp visum, resevoucher och reseförsäkring. Aktuella krav är bäst att du själv tar reda på – börja med ryska ambassadens sajt på nätet. Kolla med ditt hemförsäkringsbolag om du omfattas av sjukvård i Ryssland och be i så fall om ett intyg med stämpel och underskrift.
Pengar och bensin
Fyll plånboken med den ryska valutan Rubel innan du ger dig iväg. Speciellt utanför storstäderna kan ditt svenska VISA- eller Mastercard vara värdelöst. Bensinen kostar bara drygt 6 kronor litern och på de flesta mackar finns 95 oktan. Dina svenska bankkort fungerar troligen inte i de finska bensinautomaterna, ta därför även med dig kontanter i den finska valutan Euro och undersök hur du skaffar kontanter på plats.
Triumph Tiger 800 XCA
Motortyp: Trecylindrig radmotor, 4-takt, vätskekyld, 4 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 799 cm³. Borrning/slag: 74/61,9 mm. Kompression: 12,0:1. Effekt: 94 hk/9 300 rpm. Vridmoment: 79 Nm/7 850 rpm. Bränslesystem: Insprutning med 3 st spjällhus. Koppling: Våt, flerskivig. Antal växlar: 6. Drivning: Kedja. Ram: Stålrör. Hjulbas: 1 400 mm. Sadelhöjd: 810 mm. Broms fram: Två skivor, 308 mm, tvåkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 255 mm, enkolvsok. Däck fram: 110/80 – 19. Däck bak: 150/70 – 17. Fulltankad vikt: 210 kg. Bränslekapacitet: 19 liter.
