Den vindpinade ögruppen Yttre hebriderna utanför den skotska västkusten är en av Europas mest nederbördsplågade platser. En aldrig sinande ström av stålgrå moln från Grönland och Island drar in över redan vattensjuka marker och gör att det säljs mer gummistövlar per capita i Argyll and Bute än någon annanstans i Europa. Troligen i världen. Nog går det att förstå att den här platsen har fostrat ett folk som har över tvåhundra whiskysorter att välja på för att under mer än trehundra regndagar per år jaga fukten och kylan ur kroppen. På en yta stor som Stockholms län finns mer än femtio whiskydestillerier. I hela Skottland drygt etthundratjugofem.
Det är tankar som gör sig påminda när jag kör fyrtio meter ovanför vattenytan på ett av Europas längsta brospann nära det första målet på denna resa mellan fyra svenska whiskydestillerier. Det fina är att detta första mål ligger blott fyrtiofem mil från Stockholm. Fem–sex timmar i sadeln för att nå det första destilleriet passar de flesta kalendrar och budgetar. Dessutom motsvarar den ekonomiska och tidsmässiga insatsen en uppoffring även för den som är blott ljummet intresserad av skotsk whisky. Kanske mer nyfiken på vilka det är som försöker omsätta det skotska kulturarvet till skandinaviska förhållanden – göra svensk whisky. I ett vedeldat ångkraftverk från 1912 som på sin storhetstid försåg timmerindustrin i Ådalen med elström etablerade sig Box Whisky. Sedan senhösten 2010 är detta Sveriges i särklass vackraste whiskydestilleri. Den röda tegelbyggnaden med sin trettio meter höga skorsten och stora fönster mot Ångermanälven ligger i svensk kulturbyggd av det slag som fyller många väggalmanackor. Det är mycket vackert.
”Vi vill knyta an till det gamla och genuina”, säger Thomas Larsson på Box Whisky (några år senare bytte man namn till High Coast Whisky).
I den gamla maskinhallen behöver man inte kunna stava till Bunnahabhain för att förstå vad han menar. Väggar och golv är täckta av kakelplattor i vackert arrangerade mönster. Två enorma kopparpannor med djup lyster är prydligt installerade i ett system av trappor, rör och mätare. Det pyser, mullrar, väser och är varmt som i förmaket till en väleldad bastu. Mellan de två pannorna står ett spritskåp – spirit safe – i blankpolerad mässing. Runda mätartavlor som visar temperaturen i de båda pannorna är monterade i en pulpet av ek. Omsorgen för detaljer och materialval är imponerande. Och det har inte varit gratis. Trettio miljoner kronor har ägarna hittills investerat.
Plötsligt hörs höga röster och ett par smällar som när man slår med en hammare på något mycket stort och ihåligt. Thomas kommer tillbaka och en mycket omsorgsfull rundvandring på destilleriet tar sin början. En trappa upp står en kubformad pjäs installerad. I den i övrigt skinande nya maskinparken ser den patinerade och rikt ornamenterad tingesten ut som en felande länk. Det är kvarnen. Den är hundra år gammal och inköpt från ett ölbryggeri i England. Dess antikverade yttre döljer enligt Thomas dess verkliga styrka och skälet till att den utför det absolut viktigaste momentet i hela processen. Om inte malten blir helt rätt mald spelar det ingen roll hur fina pannor och fat destilleriet använder. Proportionerna ska vara exakt tio procent mjöl, tjugo procent skal och sjuttio procent gröpe (grovt mjöl). Thomas berättar att de gamla kvarnarna är bäst. Mycket eftertraktade och svåra att få tag på. Han öppnar en lucka på kvarnens framsida, sticker in handen och håller fram en näve kornigt pulver.
”Efter tre år blir det här whisky”‚ säger han andäktigt.
Som förebild och riktmärke för den whisky som är under produktion har Box det lilla gårdsdestilleriet Kilchoman på ön Islay tre mil utanför den skotska västkusten.
”Vår whisky ska ha karaktär. Inte vara feg”, säger Thomas.
Han räcker mig ett provrör med ett par centimeter transparent vätska. Den tydligt rökiga doften överraskar mig. Och den milda smaken. De fat som nu ligger i Box lager väntar på att bli färdiga, buteljeras och säljas på Systembolaget. Men den som vill kan också komma till destilleriet och tappa ett eget fat som sedan lagras hos Box i minst tre år. Tidigast då kan det hämtas, men under tiden kan du komma till destilleriet och hälsa på ditt fat i det kallfuktiga mörkret. Och provsmaka. Jag blinkar i det starka solskenet när vi kommer ut ur whiskylagret.
Besöket på Box har väckt ett slumrande intresse för whisky och öppenhet för att lära mig mer. Tillbaks i sadeln på BMW R 1200 GS Adventure kör jag tillbaks över Höga Kusten-bron och styr mot nästa whiskydestilleri. Vid Hudiksvall svänger jag av E4:an och in på riksväg 84 mot Delsbo, fortsätter till Ljusdal och 83:an söderut mot Bollnäs. I Sibo tar jag in på den sömnigt trafikerade, vackra och oregelbundet kurviga 272 som passerar Ockelbo och prisbelönade Wij Trädgårdar. Det tar sin tid att köra trettiosex mil utan att stressa och när solen långsamt försvinner ner bland trädtopparna tar jag in på ett bed and breakfast vid Lasjön. Somnar till det tryggt sövande dunket från ett tåg på väg in i natten.
Sedan 1999 och tills relativt nyligen har svensk whisky varit synonymt med Mackmyra. De var pionjärer på en marknad som hade legat i träda sedan Skeppets whisky försvann från Systembolagets hyllor 1960 och från allra första början var det Gävlebaserade destilleriet mycket kommersiellt medvetet och storskaligt inriktat. Sedan 2008 finns deras whisky i Systembolagets ordinarie sortiment. Anläggningen är uppdelad på två platser. Dels det ursprungliga destilleriet vid Mackmyra bruk, dels den helt nya anläggningen ett stenkast från E4:an. Visningarna och provningarna för allmänheten är förlagda till den nya anläggningen. Jag parkerar BMW:n på en dammig grusplan intill en grupp låga träbaracker, låser packväskorna och går in och anmäler mig till nästa visning. Jämfört med Box är Mackmyra en väsensskild upplevelse.
”Gravitationsdestilleri” kallas det bygge i glas, betong och rostfritt stål som reser sig trettio meter ur den glesa tallskogen och kommer öka Mackmyras årliga kapacitet från 100 000 till nästan 500 000 fat.
”Vi börjar med att åka högst upp”, säger vår guide Daniel.
Hissdörrarna öppnas och efter en stund kliver vi ut i ett ganska litet rum med fönster i två väderstreck. En obruten vy av talltoppar så långt ögat når. Och det är ganska långt.
”Här ska det bli en lounge”, förklarar Daniel. ”En skybar”.
Precis som resten av byggnaden är det här våningsplanet under konstruktion och jag får föreställa mig chesterfieldfåtöljer, hissmusik och klirrande isbitar. Vi går ut i trapphuset igen och ner några våningar där ett kontrollrum håller på att färdigställas. Megabyte och processorer kommer att kontrollera destilleringen. Längst ner står nya kopparpannor och kondensatorer i emballage från Forsyths i Skottland.
Mycket mer finns inte att se av det nya destilleriet. Under uppbyggnad är även Mackmyra Whiskyby, en bygata och små stugor som kallas för ”whisky lodge” på prydligt inramade skyltar bland träden. Jag går tillbaks till barackerna och köper en glass. Där saluförs även kepsar, glas och tröjor med Mackmyras logotyp. Flis från sönderslagna whiskyfat att strö över grillkolen för en dryg hundring. Jag köper en påse. Besöket på Mackmyra har fått mig att längta efter skit under naglarna, snusprilla och doften av gödsel. Kanske har jag blivit sunt desillusionerad och snuvad på en naiv föreställning om vad ett whiskydestilleri ska vara och hur det ska se ut.
Vi sätter kurs västerut längs riksväg 80 mot Sandviken, viker av mot Torsåker och följer 68:an rakt söderut i två kilometer, in på Wijbyvägen och så vänster mot Gammelstilla bruk. Vägen är sprucken och ojämn. Med vänster tumme klickar jag fram ”Touring” på den tyska skärmen och gungar behagligt fram genom kurvorna och det vackra landskapet.
Bland lämningarna av Gammelstilla bruk, i en liten smedja från 1766, finns ett destilleri som sedan hösten 2011 gör Gammelstilla Whisky. Kontrasten mot bygget av Mackmyras skybar kunde inte vara större. Utanför den vitkalkade byggnaden träffar jag Pär, Patrik och Ove. Tillsammans med fyra kollegor, samtliga med heltidsarbete i helt andra verksamheter, har de efter flera års planering, förberedelse och ansökande om tillstånd äntligen börjat destillera. Det går inte att ta miste på entusiasmen. Beskrivningarna av anläggningen övergår inte sällan i anekdoter och stickspår.
”Jag satt med en kompis och provade fyra olika igår. Den där indiska, den är för jäkla god alltså.”
Men hur går det med den egna whiskyn?
”Det här är en pilotanläggning”, förklarar Patrik. ”Vi räknar med att det kan ta upp till två år för oss att komma fram till ett recept som vi är nöjda med.”
Inne i smedjan fångas en betraktare lätt av formerna på de två kopparpannorna (ur den ena sticker en kanotpaddel upp!). De är påtagligt kantigare än pannorna på både Box och Mackmyra. Och avsevärt mindre. Påminner ärligt talat inte om något jag har sett i de böcker om whisky som jag har bläddrat igenom inför resan. Hur fastnade de för det här utseendet?
”Vi snackade oss fram”, förklarar Pär. ”Hur stor volym behöver jag i botten? Sedan en kropp som funkar rent praktiskt. Vi visste ju hur pannorna brukar se ut.”
Ett lokal mekanisk verkstad i Hofors har stått för hantverket och skarvarna som formar den rundade övergången mellan pannan och armen mot kondensatorn – ”lyne arm” – får mig att tänka på handgjorda expansionskammare och avgasrör i titan.
Det är vackert. Men här är det koppar som gäller. Bara och alltid. Det är helt nödvändigt eftersom den kemiska reaktionen mellan just koppar och alkoholmolekylerna gör att illaluktande svavelämnen och tunga finkeloljor i alkoholångorna försvinner samtidigt som väldoftande och fruktiga dofter och aromer bildas. Pär berättar att deras kollegor på det skotska destilleriet Bruichladdich har kommit fram till att pannans utformning påverkar smaken med tjugo till trettio procent. Resten beror på hur whiskyn lagras. Andra menar att det lokala vattnets mängd av torv har stor betydelse för den färdiga smaken, ytterligare andra att vattnet inte spelar någon roll alls. Jag frågar om de kommer att använda några tillsatser för att påverka whiskyns färg.
”Inget hokuspokus”, säger Pär. ”Det blir den färg det blir. En Ardbeg är till exempel relativt kraftig, men ganska ljus. Färgen säger inte mycket om smaken.”
Max 750 fat per år kommer det att bli och priset per flaska lär inte hamna under femhundra kronor när Gammelstilla whisky hamnar på Systembolagets hyllor.
Tidernas väg längs 272:an förbi Gysinge bruk och hela vägen ner till Uppsala är njutning i stora mått. Jag tar en sväng genom stan och kämpar med blinkersreglagen. Tutar när jag egentligen vill blinka och tvärt om. Carolina Rediviva, Ofvandahls, Fyrisån och så ut på riksväg 282 mot Almunge. Fortsätter mot Knutby och Edsbro där jag viker av söderut på 280 mot Rimbo. Efter ett par kilometer följer jag skylten ”10 Lohärad” till den höga klockstapeln, tar vänster mot Norrtälje och så vänster mot Hammarby. Framme. Utanför en rödmålad och inglasad ladugård som används som restaurang och är vackert inredd för större middagssällskap tas jag emot av Kristina. Tillsammans med sin man Richard och deras två döttrar driver hon sedan 2002 Norrtelje Brenneri.
Deras specialitet är egentligen att destillera frukt och bär till punsch, avec och snaps, men i början av 2009 lagrades de första ekfaten av Norrtelje Brenneris ekologiska Roslagswhisky. Den var den första i sitt slag i Sverige, möjligen i konkurrens med Gotland Whisky, som inte har kommit riktigt lika långt. Har Roslagswhisky smak av frukt och bär?
”Ja, det tycker jag. Jag hoppas det”, säger Kristina. ”Vi har lagt den på sherryfat och det brukar ge en viss fruktsmak. Vi kommer också att använda ekfat som har använts till äppelsprit. Och några bourbonfat. Det ska bli spännande att se skillnaden på dem!”
Är det så det går till, tänker jag utan att fråga. Man häller i de dyrbara dropparna, väntar och hoppas på det bästa? Vilket vågspel. Men samtidigt spännande. Whiskyn kommer lagras i ungefär sex år. Kristina och Richard vänta hellre tills den blir riktigt fin än att buteljera den tidigare. De är jättenöjda redan nu, men för att det ska bli riktigt bra vill de vänta några år till. I destilleriet tronar en kolonnpanna från anrika Christian Carl Ingenieur GmbH i Göppingen. Den ser än mer oortodox ut än de kantiga hos killarna i Gammelstilla. Malningen av malten görs i Edsbro. En egen kvarn är på gång, men det blir ingen gammal utan en ny från Tyskland.
”Jag tror inte att själva malningen är det viktigaste i processen”, säger Kristina. ”Däremot rökningen och destillering”.
Jag tänker på det där med tio-tjugo-sjuttio och vems whisky som egentligen kommer att smaka bäst. Helt klart är i alla fall att det finns olika skolor i konsten att göra whisky. Får man titta i lagret? Nej, där är det ”knökfullt”, säger Kristina och rekommenderar att jag kommer tillbaks i vår. Då har de dessutom inrett ett större destilleri. Tveklöst finns mycket intressant att vänta de kommande åren till Systembolagets whiskyhyllor – och under tiden går det att följa och avsmaka utvecklingen på plats. Oavsett var i Sverige du bor är det aldrig långt till ett whiskydestilleri.
Så tillverkas whisky
Korn blötläggs, börjar gro och torkas till malt. Malten mals till ett grovt mjöl (gröpe) som blandas med varmt vatten och blir till vört. Vörten blandas med jäst och hett vatten och under två–tre dagar stiger alkoholhaten till ungefär åtta procent. Resultatet är ett slags öl som kallas för mäsk. Mäsken hälls över i en kopparpanna och hettas upp. Alkoholens kokpunkt är sjuttioåtta grader när den stiger som ånga ur mäsken, ut ur pannan till kondensatorn där den återigen blir till vätska. Den första och sista spriten som stiger ur pannan – ”head” och ”tail” – är illasmakande och går inte att använda. Det är mellanspriten – ”the heart” – som är den önskade delen av destillatet. Den har en alkoholstyrka på ungefär tjugo procent och destilleras igen till mellan sextio och sjuttiofem procent innan den tappas på ekfat. Spriten måste lagras i minst tre år innan den får kallas för whisky. Destilleriets blender luktar och smakar och väljer vilka fat som ska blandas för att uppnå destilleriets önskan om smak och karaktär på den färdiga whiskyn; hur rökig den ska vara och hur mycket ”vanilj”, ”kryddnejlika” och ”muskot” den ska smaka.
Blended och single malt
Single malt är whisky som har tillverkats av malt från bara ett sädesslag (nästan alltid korn) och är en blandning av fat från ett och samma destilleri. Blended whisky är singel malt-whisky som är utblandad med både whisky och annan sprit som har tillverkats av flera olika sädesslag och från flera olika destillerier.
Rökig eller orökig
För att åstadkomma rökig whisky bränner man torv under torkningen av kornet och den kraftiga torvröken sätter sig i skalet. Den rökiga smaken skapas av så kallade fenoler och mäts i ppm (parts per million). Lagavulin håller ca 35 ppm, Ardberg ca 50 ppm och en specialutgåva av Bruichladdich hela 167 ppm.
High Coast Whisky (tidigare Box Whisky)
Marieberg 6 mil norr om Härnösand. Visningar och provsmakning. High Coast Whisky heter den på Systembolaget. Ett eget fat (39,25 liter) som tappas och lagras i minst tre år kostar i skrivande stund 20 100 kr för den rökiga (sherryfat) och 17 700 kr för den orökiga (bourbonfat).
High coast whisky på nätet
Gammelstilla Whisky
Gammelstilla Bruk 3 mil söder om Sandviken. Visning efter överenskommelse. De första flaskorna dök upp på Systembolagets hyllor år 2020. Café, galleri och teater (!) ligger intill.
Gammelstilla whisky på nätet
Mackmyra Whisky
Gävle vid E4 och Mackmyra bruk 1 mil västerut. Visning, provsmakning och försäljning av souvenirer. Ett eget fat (48 liter) som tappas och lagras i minst tre år kostar 18 200 kr. Uppdatering: i augusti 2024 meddelade Mackmyra att man har ansökt om konkurs. Läs mer vid länken här nedan.
Mackmyra whisky på nätet
Norrtälje Bränneri
Lohärad 9 kilometer nordväst om Norrtälje. Visning och provsmakning av många olika spritsorter. Den första Roslagswhiskyn lagrades 2009 och det destilleras mer med lite ojämna mellanrum.
Norrtälje bränneri på nätet
BMW R 1200 GS Adventure
Motortyp: Tvåcylindrig boxermotor, 4-takt, luft- och oljekyld, 4 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 1 170 cm³. Borrning/slag: 101/73 mm. Kompression: 12:1. Effekt: 110 hk/9 200 rpm. Vridmoment: 120 Nm/8 000 rpm. Bränslesystem: Insprutning med 50 mm spjällhus. Koppling: Torr, flerskivig. Antal växlar: 6. Drivning: Kardan. Ram: Stålrör. Hjulbas: 1 507 mm. Sadelhöjd: 850–870 mm. Broms fram: Två skivor, 305 mm, fyrkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 265 mm, tvåkolvsok. Däck fram: 110/80 – 19. Däck bak: 150/70 – 17. Vikt utan bränsle: 229 kg. Bränslekapacitet: 33 liter.
