Ett av mina starkaste minnen av motorcykelresor skapades längs den franska landsvägen D6 på högplatån mellan Manosque och Gorges du Verdon. En ödslig sträcka över blekgult solbränd jordmån mönstrad av låga stengärdsgårdar och intensivt väldoftande lavendelodlingar. Efter en eftermiddags nötande längs E4 och E22, framme vid Sveriges mest populära turistmål, har jag svårt att tro mina ögon när minnesbilderna från Provence plötsligt blir verkliga – ett vidsträckt, flackt och spräckligt lilafärgat landskap avstyckat av midjehögt travade kalkstensplattor. Murarna som löper över det öländska alvaret är som kopior av de på den franska högplatån och om jag kisar med ögonen ser den lila Alvarkösan ut som lavendel. Mina första intryck på andra sidan den sex kilometer långa bron hade inte kunnat överraska mig mer än ett möte med Robert Zimmerman på loppisen med självbetjäning mellan Gäddede och Kycklingvattnet.
Kanske borde jag ha varit mer påläst om Alvaret och haft större tilltro till de många beskrivningarna av det speciella ljuset på den avlånga ön i Kalmarsund, men min beredskap för överraskningar på resande fot i Sverige var sedan länge fördärvad av tvivelaktiga upplevelser på diverse sommarland, hembygdsgårdar och brickserveringar. Den kommande veckan skulle ändra på det. Sveriges näst största ö är 15 mil lång och som mest 1,5 mil bred. Att byta från väst- till östkust på den norra delen av Öland tar bara några minuter och är väldigt praktiskt eftersom på- eller frånlandsvind kan avgöra om det är 14 eller 22 grader i vattnet. Kilometerlånga finkorniga sandstränder finns på båda sidor, speciellt på Ölands norra halva. Allra längst är stranden uppe vid Böda och för den som inte vill trängas med de tusentals campingturisterna är det bra att veta att den finkorniga sanden fortsätter många kilometer i både nordlig och sydling riktning om Böda sand.
Som geografisk utgångspunkt för min vistelse har jag valt Rälla som ligger mitt på Öland. Efter en första natt av välbehövlig sömn bestämmer jag mig för att styra söderut och efter Färjestaden kör jag den glest trafikerade Runsbäcksvägen parallellt med och nedanför Ölands pulsåder och husvagnsautostrada längsväg 136. Vid en skylt som pekar höger mot Haga park svänger jag av mot Ölands och ett av landets mest popuära surfingplatser. Grupper av surfare sitter och fixar med sin utrustning och beskriver sina senaste erfarenheter med svepande handrörelser. I ett skjul med basttak kan man hyra surfingbräda både per timme, heldag eller lära sig att surfa med instruktör. Längre bort på stranden är luften full av stora, färggranna drakar. Det är kitesurfarnas del av stranden och jag erinrar mig tidningens förre chefredaktörs fäbless för denna annorlunda och spektakulära blandning av segelflygning och surfing.
Ute på Runsbäcksvägen tar jag vänster efter några hundra meter och kör upp till lilla Vickleby. Här ligger hantverksskolan Capellagården som grundas 1957 av Carl Malmsten. Jag tittar på gesällarbeten med häpnadsväckande finish, den både vildvuxna och vackra botaniska trädgården och köper ”lösglass” i ett stånd på bygatan. En av Ölands mest kända artefakter, läste jag på turistkontoret, är det tre meter höga stenkorset vid Kapelludden och av en ren tillfällighet upptäcker jag både korset och platsen när jag svänger av vid Bredsättra karamellkokeri på jakt efter de lodräta klippväggar som jag (felaktigt) tyckte mig se på håll föregående dag. När jag passerar en ridå av träd och kör ut på det platta sjömarkslandskapet känns det som att öppna dörren till ett frysrum. På några sekunder sjunker temperaturen med säkert tio grader och jag förbannar mitt aningslösa val av t-shirt när jag kommer fram till Kapelluddens parkering. Men den nedgående solen stålar med sådan glöd att gräset, de rödmålade stugorna, korset och ruinen från Sankta Britas kapell (båda från 1200-talet) får sådan varm lyster att jag slutar frysa. En liten stenbänk med en kort inskription till minne av någon nyligen bortgången är placerad i utkanten av området.
En man i kamouflagemönstrad klädsel dyker plötsligt upp. Även hans kamera och enorma femhundramillimetersobjektiv är nogsamt maskerat med samma mönster. En hängiven ornitolog, tänker jag. Vad har han fotat?
– Ormörn, svarar han. Det är riktigt ovanligt, de brukar man inte se här.
Det hörs att han inte är ölänning, men jag kan inte riktigt placera dialekten.
– Avesta. Jag brukar komma hit ett par gånger om året.
Han klättrar in i sin fyrhjulsdrivna Mitsubishi och kör iväg. Det gör jag med och önskar mig en varm bilkupé tills jag når träden ett par kilometer bort och temperaturen stiger lika abrupt som den föll en timme tidigare.
Nästa dag känner jag mig ganska mör efter en lång förmiddag längs vägarna och bestämmer mig för att ta en paus, vila och köra upp till Horns udde och raukarna vid Byrum först när kvällssolen har sänkt sig i sundet. Vid åttatiden styr jag så norrut och väljer att köra längs den 90-märkta huvudvägen ända upp till Löttorp och där vika av mot kusten. Alternativet är att köra ut mot den magnifika kustvägen redan vid Äleklinta gård en och en halv mil norr om Borgholm. Därifrån slingrar vägen sig bara några tiotal meter från havet ända upp till Byrum. Nästan fyra mil motorcykelkörning av allra högsta valör. Merpraten av vägen är grus och i likhet med många andra vägar på Öland är den bitvis ganska guppig och dessutom försedd med färist: galler över vägbanan för att hålla boskap på rätt plats. En motorcykel med stora hjul och lång fjädringsväg är definitivt att föredra på Öland. Själv kör jag en Kawasaki Versus 1000 med justerbar antispinn och ABS och bortsett ett dike vid Degerhamn som jag hade velat forcera klarade den alla miljöer galant.
Det är sen kväll mellan Alby och Mörbylånga och jag har stannat vid vägkanten på den fem kilometer långa raksträcka som skär genom det ödsliga alvaret. Det är skumt, fullständigt tyst och den som har sett En amerikansk varulv i London och minns scenen när de två huvudpersonerna ger sig ut på den ödsliga heden får ett hum om inramningen. Jag fumlar med de slappa remmarna som håller kamerastativet på passagerarplatsen när ett avlägset men tilltagande ylande bryter tystnaden. Tveklöst en motorcykelmotor och så blixtrar en Yamaha R6 förbi och försvinner. Det blir tyst igen. Men så hörs ljudet igen. Den kommer tillbaks. Stannar bakom mig. Det visar sig att föraren heter Axel och har bott på Öland i tolv år. Arbetar i Kalmar, fyra och en halv mil i varje riktning. Axel berättar att det är viktigt att se upp för harar. Och även kor. Han körde hem från arbetet i november och föll när en ko plötsligt stod mitt på vägen i mörkret. Panikbroms och låst framhjul. Den arme Axel hade inte haft råd med helförsäkring och har ägnat hela vintern åt att laga hojen för åtskilliga tusen kronor. Han tipsar mig om ett par vägar, men säger att han själv tar sig över till fastlandet för att köra på bra vägar.
Innan jag ska lägga mig för kvällen funderar jag på eftermiddagens samtal med personalen på Ormöga kamelranch. Trodde inte det fanns kameler i sibiren och googlar på ”siberian camel”. Snabbt förstår jag att jag antingen har hört väldigt fel eller blivit utsatt för ett grovt men ganska lyckat skämt. Klart är i alla fall att den tvåpucklade siluetten passar så bra på den här avlånga ön i Kalmarsund just för att den är så annorlunda.
Äta på Öland
”Lammet och grisen” i Löttorp serverar sedan 1969 buffé av helstekt lamm och gris från lokala producenter.
”Café Mejeriet” på Vickleby bygata är ett bra café som har både bakverk, glass och lättare mat i genuin miljö.
”Kårehamns fisk” har servering av nyfångad Ölandsflundra och Fish ‘n’ chips” direkt på kajen.
”Karamellkokeriet” i Bredsättra bakar cheesecake, kokar karameller och pyser espresso.
”Hotel Borgholm” på Trädgårdsgatan är en av landets mest prisbelönta restauranger.
Kawasaki Versys 1000
Motortyp: Fyrcylindrig radmotor, 4-takt, vätskekyld, 4 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 1 043 cm³. Borrning/slag: 77/56 mm. Kompression: 10,3:1. Effekt: 118 hk/9 000 rpm. Vridmoment: 102 Nm/7 700 rpm. Bränslesystem: Insprutning (Keihin) med 38 millimeters spjällhus. Koppling: Våt, flerskivig. Antal växlar: 6. Drivning: Kedja. Ram: Aluminium. Hjulbas: 1 520 mm. Sadelhöjd: 845 mm. Broms fram: Två skivor, 300 mm, fyrkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 250 mm, enkolvsok. Däck fram: 120/70 – 17. Däck bak: 180/55 – 17. Fulltankad vikt: 239 kg. Bränslekapacitet: 21 liter.
