Har det hänt att du suttit framför skärmen och ropat goda råd åt MotoGP-förarna som slåss om positioner på Mugello, Le Mans eller Phillip Island? Tänkt att ifall du själv, med rätt träning, en tillräckligt vass motorcykel och kanske lite mer förstående föräldrar hade kunnat ge Bagnaia, Quartararo och Marquez en match? Hur kommer det sig egentligen att så få av oss som kör motorcykel någonsin når samma nivå som förarna i MotoGP? Är Valentino Rossi verkligen unikt begåvad eller var hans framgångar ett logiskt resultat av massor av träning?
Frågan hur exceptionell talang uppstår har sysselsatt psykologer i decennier och det finns i huvudsak två generella uppfattningar. Den ena är att de verkliga experterna är födda till det. Att träning visserligen är nödvändigt för att kunna bli riktigt bra, men att medfödd talang kommer begränsa hur långt du kan utvecklas. Ett mycket tidigt argument för den här hållningen är att framstående prestationer, inom allt från vetenskap och musik till konst och sport, ofta tycks gå i arv. Charles Darwins kusin Francis Galton skrev om det här i boken ”Hereditary genius” redan 1869. Den amerikanske föraren Kenny Roberts vann tre VM-titlar i följd i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Hans son Kenny Roberts Junior vann tjugo år senare samma högt eftertraktade VM-titel. Den motsatta hållningen är att de främsta experterna skapas. Att talang inte alls existerar, eller att den i alla fall inte har samma effekt som träning. Även denna hållning har en mycket lång historia; den amerikanska psykologen och behaviorismens grundare John B. Watson skrev 1930 att intensiv träning är det som bäst förklarar exceptionell framgång oavsett område.
Uppfattningen att talang är något som skapas genom hårt arbete har varit den tacksamma utgångspunkten i filmer om hårt kämpande idrottsmän (Rocky, Tjuren från Bronx med flera) och en amerikansk skotillverkare har byggt sitt mycket framgångsrika varumärke på den här föreställningen. En mer sentida hypotes som lyfter fram betydelsen av målmedveten träning gör gällande att nästan vem som helst kan bli expert inom nästan vilket område som helst, bara den ackumulerade träningen är tillräckligt omfattande – närmare bestämt tiotusen timmar.
Men vi ska återgå till MotoGP-förarna på Mugello och Phillip Island. Den utan jämförelse mest framgångsrike föraren i modern tid är Valentino Rossi. Han föddes den 16 februari 1979 i Italien, inte långt från den kända racerbanan Misano och har en pappa som tävlade ganska framgångsrikt i VM när Valentino var liten. Vid fem års ålder tävlade Valentino i gokart och när han var tio hade de fyra hjulen bytts ut mot en 125-kubiks Aprilia som han tävlade med i det italienska Sport Production-mästerskapet. Efter skolan brukade Valentino och hans kompisar köra runt på små crossmotorcyklar. Med reservation för att hans pappa hade tävlat i VM hade beskrivningen av Valentinos uppväxt kunnat vara beskrivningen av åtskilliga motorintresserade barns uppväxt i både Italien och i Sverige.
Men så händer något när Valentino är 15 år gammal: han vinner det nationella Sport Production-mästerskapet och får med hjälp av pappas kontakter möjlighet att köra en konkurrenskraftig Aprilia i både det nationella och europeiska 125-mästerskapet. Det går så bra att han 17 år gammal får köra en Aprilia i VM. Han vinner sitt första grand prix samma säsong på tjeckiska Brno den 18 augusti 1996 och resten är idrottshistoria. Hade Valentio Rossi lagt ner tiotusen timmar på träning när han körde över mållinjen på Brno 1996? Kanske. Men det finns flerfaldiga världsmästare som har en helt annan bakgrund.
I den lilla staden Warialda i det australiska inlandet, 70 mil nordväst om Sydney, hade i början av 90-talet en 23-årig kille tappat intresset för crossmotorcykeln som han tävlat med som tonåring och blivit mer intresserad av trampcyklar. Under det dagliga trampandet på väg till lärlingsplatsen på en lackeringsverkstad passerade han en Kawasakiåterförsäljare. Motorcyklarna i skyltfönstret blev till slut så lockande att han köpte en ZXR 750 och ställde upp i en tävling. Lackeringslärlingen vann och fortsatte att vinna flera av de påföljande tävlingarna. Som 26-åring ställde han upp i det nationella Supersport-mästerkapet där han kom trea första säsongen och tvåa den andra. Två år senare värvades Troy Bayliss till ett toppteam i det brittiska Superbikemästerkapet och som 32-åring vann han Superbike-VM som fabriksförare för Ducati. Bayliss vann ytterligare två VM-titlar som 35-åring och 37-åring.
Det verkar alltså som att man kan bli snabbast i världen utan att börja tävla som liten och utan en pappa med kontakter. Och att Troy Bayliss inte är ett one hit wonder bevisas i flera studier som har prövat hypotesen att extrem skicklighet inom ett område kräver tiotusen timmars träning. Upphovsmannen till 10 000-timmarsregeln är den svenska psykologiforskaren Anders Ericsson som är verksam vid Florida State University och som 1993 genomförde ett par studier vars resultat fick mycket snabb och bred spridning. Tanken vidareutvecklades senare av författaren Malcolm Gladwell i boken ”Outliers” 2008, men den har kritiserats för att inte framhålla att träning i sig inte räcker för att bli allra bäst; samt av det uppenbara skälet att många professionella idrottsutövare bevisligen har tränat betydligt mindre än tio år (det tar ungefär tio år att ägna sig åt 10 000 timmars träning).
En jämförelse mellan förare som vinner mästerkap och de som blixtrar till men ofta avslutar sina söndagar i ett dammoln är troligen det som kallas för inhiberingsförmåga. Att på bråkdelen av en sekund avgöra att det inte är läge att vara offensiv. Att hindra en impuls, försena den med ett ytterst litet intervall och genomföra den där manövern i ett tidsfönster som är så litet att det knappt ryms mellan bokstäverna på den här raden. Det där som de bästa förarna i världen gör och som får oss att ställa oss upp och jubla. Som Rossis speciella och välomvittnade förmåga att inte bara bromsa ytterst sent från mycket hög hastigheter, utan också behålla fullständig kontroll i lägen där andra förare hade orsakat katastrof för både sig själva och förarna i närheten.
Vår inhiberingsförmåga är en del av det omfattande koncept som kallas för exekutiva funktioner och som på vardaglig svenska brukar benämnas som känsla, timing och kontroll. Forskare vid Karolinska institutet har testat skillnader i exekutiv förmåga mellan fotbollsspelare i division ett jämfört med svenskar i allmänhet, och division ett-spelarna klarar tester för hjärnans exekutiva funktioner betydligt bättre än svenskar i genomsnitt. Och allsvenska spelare är betydligt bättre än spelare i division ett. Liknade resultat nådde forskare i en studie vid Colombia University i USA där de jämförde professionella baseballspelare med vanliga människor: den stora skillnaden låg i förmågan att blixtsnabbt låta bli att svinga mot en boll när sannolikheten att träffa var för låg. Den här färdigheten går att jämföra med de allra snabbaste racerförarnas osvikliga förmåga att vänta in exakt rätt ögonblick att utföra en manöver; som när Rossi genomförde den dammiga omkörningen av Casey Stoner i Cork Screw-sektionen på Laguna Seca 2008 och hans till perfektion tajmade omkörning av Jorge Lorenzo i sista kurvan på sista varvet på Circuit de Catalunya 2009.
Men det räcker förstås inte enbart med exceptionell medfödd talang (exekutiva funktioner), talangen behöver specialiseras och utvecklas och det gör man i första hand på en racerbana. En asfalterad bana för motorcykelkörning som ligger skapligt nära hemmet och som ofta är tillgänglig för träning. Här hittar vi möjligen förklaring till det nedslående faktum att Sverige inte har haft en världsmästare i roadracing sedan Kent Andersson 1973. I vårt land finns fem asfalterade racingbanor för roadracing, att jämföra med de 121 banor för enduro som är ganska jämt spridda mellan Malmö och Kiruna. Skillnaden går att jämföra med skillnaden i VM-titlar: en i roadracing sedan 1973, tio i enduro mellan åren 1990–2003. Kanske är de mycket begränsade praktiska möjligheterna att utveckla talang i roadracing i Sverige det hinder som gör att våra främsta utövare sällan utmärker sig i internationella sammanhang.
Om nu allt vore på plats – de exekutiva funktionerna, de fysiska platserna att träna på och det sociala nätverket runt föraren – återstår ändå ytterligare ett nålsöga för att bli snabbast i världen: din personlighet. Till att börja med hög tolerans för enformighet. Att göra något väldigt ofta riskerar nämligen att bli tråkigt. Även att köra motorcykel. Det är möjligen så att både Valentino Rossi, Michael Doohan, Casey Stoner och andra framstående världsmästare i roadracing inte bara har en hög tröskel för enformighet, utan till och med trivs med ett liv som många av oss troligen skulle uppleva som repetitivt. Och förutom hög tolerans för enformighet har generell begåvning (intelligens) ett starkt samband med extrem framgång i de flesta områden och att tävla med motorcykel är troligen inget undantag.
Den australiensiske föraren Anthony Gobert var extremt framgångsrik under en kort period i mitten av 1990-talet. Han deltog som wild card på Phillip Island i 1994 års Superbike-VM och blev den yngste föraren någonsin, bara 19 år gammal, att vinna ett race i mästerskapet. En ny stjärna såg ut att vara född och ett par säsonger senare skrev Gobert på för Suzuki att köra deras Lucky Strike-lackerade RGV 500 i 1997 års 500-VM. I försäsongssnacket var Gobert föga respektfull mot den innevarande och trefaldige världsmästaren Doohan och i depån pissade han i den brittiske föraren Neil Hodgsons hjälm. Halvvägs in i säsongen hade Gobert inte levt upp till de högt ställda förväntningarna och när han testades positivit för marijuana fick han sparken från drömjobbet. Ett år senare testades Gobert återigen positivt för marijuana inför ett Superbike-race i USA och blev avstängd. För några år sedan uppmärksammades han för väskryckning i sina hemtrakter i Australien och i början av 2024 avled Gobert efter att ha blivit svårt misshandlad.
Exemplet Anthony Gobert sätter fingret på hur sammansatt snabbhet i världsklass är och att det inte räcker med en specifik och extremt utvecklad talang. Du behöver födas med rätt föräldrar, i rätt miljö, med extremt utvecklade exekutiva förmågor och med en personlighet som gör det möjligt att både träna tillräckligt ihärdigt och undvika att ägna dig åt alltför destruktiva beteenden. En del av oss växer upp med några av de rätta förutsättningarna. Somliga ser ut att kunna nå toppen men bara en handfull drar jackpot och blir snabbast i världen.
Olika förartyper
Den stabile
Den här föraren ger sällan efter för riskabla impulser trots att hjärnan just då ropar ja. I psykologtermer kallas det för att ha hög inhiberingsförmåga. Extrem förmåga att köra varv efter varv med minimala avvikelser. Exempel: Francesco Bagnaia och Jorge Lorenzo.
Den explosive
Är expert på att snabbt ta in väldigt mycket information i omgivningen och agera direkt och utan tvekan. Högt utvecklad förmåga att motstå inhiberande rädsloimpulser från hjärnans känslocenter Amygdala. Exempel: Marc Marquez och Casey Stoner.
Den kreative
Den här förarens styrka ligger i att ständigt hitta nya och överraskande lösningar på problem. Får höga poäng i de kreativa delarna av psykologiska test. Exempel: Maverick Viñales och Valentino Rossi.
