En knapp meter upp och åt höger längs bergväggen ser jag ett utstickande parti som det går att få grepp om. Jag vill inte flytta på fötterna, utan sträcker istället armen så långt jag kan och spretar med fingrarna. Tittar samtidigt ner. Fem, kanske sex meter. Vilka skador skulle ett fall härifrån mot de vassa och hala klippblocken orsaka? Krossat kindben? Öppen skenbensfraktur? Bruten nacke? Vänder långsamt blicken uppåt igen. Gör mig redo att förflytta kroppsvikten i sidled för att komma framåt. Måste vidare. Går inte att vända. Försökte för några minuter sedan och var en hårsmån från att tappa balansen. Så ser jag: getingar. Bara ett par steg bort, där långt gräs växer ur en spricka är luften full av dem. En svärm. Om några ögonblick kommer de upptäcka mig, sticken kommer tvinga mig att vifta med armarna och ett fall vara oundvikligt. De har redan upptäckt mig, det surrar runt huvudet. Med en ryggmärgsreflex vänder jag mig ett halvt varv så att jag plötsligt blickar ut över ravinen med min bara rygg mot den skrovliga bergväggen. Jag vinglar till, tar spjärn och gör ett språng rakt ut. När jag landar i vattnet är det så kallt att jag får svårt att andas. Med ryckiga rörelser simmar jag mot ett stenblock som sticker upp ur floden. Det är halt som såpa på kakel och med mina allra sista krafter lyckas jag häva mig upp på det. Sitter där och andas tungt. Begrundar den senaste timmens händelser. Strumporna som jag bestämde mig för att behålla på, som skydd, är fulla av hål. Ser att jag blöder lite från en skråma på höger knä. Men jag är vid gott mod. Känner mig stark. Glad och nöjd. Det stämde ju, som jag kände att jag visste, att det gick att ta sig fram här nere. Och visst kommer jag väl hitta drönaren? Svårt med riktmärken bara. En och en halv timme senare är den störtade – och en tid förlorade – drönaren nerpackad i en av Triumphens rostfria packväskor. Bakom styret erinrar jag mig vad en cyklist sa häromdagen, om vägen uppför Col de la Machine. Att sex procents konstant stigning är det allra bästa. Inte det angenäma nedförslutet eller bekväma platta, utan ett motstånd som går att övervinna om man kämpar och tror på sin förmåga. Det gör att man får självförtroende, sa han. Jag tror att han har rätt.
