
Jag hade lovat hjälpa min vän Hasse, vars släkting brutit skenbenet under en fisketur på Stora Malingen och som under de närmaste veckorna inte skulle vara i skick att utfodra kor eller hugga ved på sin gård i de bergslagska skogarna. Under rådande omständigheter lät det som just vad jag behövde och en torsdagsförmiddag i slutet av april susade vi fram i Hasses Citroen XM någonstans mellan Grängesberg och Vasselhyttan. Mellan mina ben, på ett missfärgat gutefårskinn, satt Hasses låghalta bulldog vars normala plats var i bilens rymliga kombiutrymme, där förnödenheter till släktingen nu hade stuvats ända upp till taket. Det visade sig att släktingen, som om jag minns rätt var morbrors bror och hette Eje, var i ett betydligt mer behövande skick än Hasses beskrivning hade förutskickat.
”Kom in pojkar!”
Eje tog emot i rullstol och med båda benen i gips. Hela vägen från de båda fotlederna upp till höften. Som en halvt avtäckt mumie. Hasse sa något medlidsamt om Ejes stationära belägenhet och jag förstod att min vän försökte dölja mild förskräckelse. Under första kvällens middag fick Eje veta att jag skulle skriva en text om motorcyklar. Det tände något återhållet vilt i gubbens blick och han började berätta om sin mest älskade ägodel, vars växellåda hade havererat samma dag som Ola Ullsten höll sitt första tal som statsminister. Sedan dess hade den vilat under ett skynke och berättelsen verkade väcka minnen som hade en påtagligt dämpad effekt på den gipsade bergslagsbonden. När kaffet var avdrucket hjälpte vi honom till sängs. Påföljande morgon fick Hasse instruktioner om hur djuren skulle utfodras, med vilken sort och hur mycket. Jag var på väg att göra honom sällskap när Eje ropade. Kunde jag titta på den? Den stod i visthusboden, anförde han med skakig nick mot ett skjul. De kommande dagarna tillbringade jag knäböjd vid sidan av en mossbelupen Triumph TR6 Trophy. Omgiven av Union Jack-märkta pappförpackningar, kugghjul, fjädrar och kullager gjorde jag bruk av Ejes verktyg och mina återfunna mekaniska färdigheter. Några månader senare, under en mulen fisketur på Hjälmaren, berättade Hasse att Eje inte bara hade blivit fri från gipset, utan att hans TR6 Trophy trafikerade vägarna i nordvästra Bergslagen. Det värmde att höra.