Vi hade kört 141:an från Gateway Canyon längs Dolores River och via Mount Wilson och Cortez strax före midnatt kommit fram till Durango. Simon hade varit hungrig och tagit en promenad till nattöppna Denny´s. Själv hade jag lagt mig i den gungiga jättesängen på Hotel Strater och vaknat bakom de fördragna gardinerna när niotåget mot Silverton blåste för avgång. Ja, ett autentiskt gammalt ånglok. Vi skulle också åt det hållet, men på Million Dollar Highway. Hemma i Sverige hade vi lockats av löftesrik läsning om lodräta stup, djupa raviner och sparsmakat med räcken.
Att amerikanska bilister har betydligt mindre tolerans för körglada motorcyklister än deras centraleuropeiska kusiner, upptäckte vi ganska tidigt på dagen. Snygga omkörningar som hade renderat uppskattande vinkningar från bilister i Österrike och Italien resulterade nu i ilskna nävar och rop ur nedvevade bilrutor. Det kändes säkrast att fortsätta köra och ta paus först fem mil längre fram i Ouray, där vi också kunde äta lunch innan vi vände tillbaks till Durango. När vi så satt på Maggie´s Kitchen uteservering och väntade på vår beställning, vräkte sig en kvinna ut ur bilfönstret på en passerande Ford och vrålade: ”It´s all about respect!”. Vi intog vår lunch med förhöjd vaksamhet och när solen sänkte sig bakom Red Mountain bestämde vi oss snabbt för att återvända till den trevliga hotellvärmen.
Plötsligt blinkade det både blått och rött i mina backspeglar. Hur kunde jag ha sådan otur? Mitt bland bergen! Jag saktade ner och förberedde mig för att stanna. Erinrade mig filmklipp på nätet där aggressiva amerikanska poliser skrämmer vettet ur relativt oskyldiga trafikanter. Sådana som jag. Den blinkande bilen kom upp jämsides. Och körde vidare. Enormt lättad insåg jag att det inte var jag som var orsak till det intensiva blinkandet. Men den svartvita Forden med texten ”Colorado State Police” körde inte speciellt fort. Vi höll faktiskt jämn takt trots att jag hade slagit av rejält på farten. Och efter några kurvor saktade den blinkande bilen ner ytterligare. Därefter signalerade den åt mig att stanna och körde in till vägkanten. Jag anade att min tur möjligen hade vänt när förardörren öppnades och två stint stirrande ögon riktades mot mig. Ett gott råd: håll ordentligt avstånd till utryckningsfordon i Klippiga Bergen.
