Motorcykelindustrin är av tradition mycket konservativ – tacka hipstern för att det händer något nytt.
Länge har det funnits fem typer av motorcyklar att välja bland: sport, glidare, touring, allround och terräng. Varje segment har tydliga tekniska och estetiska ramar. Du känner igen en sport- eller touringhoj lika snabbt som sidan av en tärning utan att räkna prickarna. Tills för ett par år sedan var detta det naturliga tillståndet. Men så gjorde BMW ett mycket stort nummer av en ny modell med beteckningen R nineT. Och Ducati visade sin svårdefinierade Scrambler. Där fanns gemensamma drag, även om de var olika. De var lika i att de inte liknade andra motorcyklar. Vad skulle man ha dem till? De var avsiktligt gamla till utseendet, men ändå inte med sina moderna bromsar och avancerade fjädring. De var retro. De senaste åren har retro blivit ett effektivt sätt att sälja alla möjliga nytillverkade produkter till en köpstark målgrupp som gärna betalar extra för autenticitet. Vi ser allt från espressomaskiner till ryggsäckar som ser ut att vara bevarade från 1950- och 1960-talet och det var förstås bara en tidsfråga innan motorcykeltillverkarna skulle inse att de hade en ny målgrupp inom räckhåll; om de kunde tillhandahålla rätt produkter. Tillhandahålla autenticitet. Men varför är det just nu som vi ser motorcyklar som Ducati Scrambler, Triumph Bobber och Yamaha SCR 950? För att förstå varför det överhuvudtaget finns olika typer av motorcyklar behöver vi backa bandet. En av människans starkaste överlevnadsinstinkter är att vara en del av en grupp. Vi är ett socialt djur som överlevt tack vare vår utomordentliga förmåga att samarbeta och dra nytta av varandra. Även om mycket tyder på motsatsen, ständiga krig och sätt att ta livet av varandra, strävar de allra flesta människor efter att hitta en plats i – och att vara behövd av – en grupp. Det kan vara våra familjemedlemmar, vänner eller kollegor. Få av mina psykologkollegor är motorcyklister. Många är däremot öppna för nya sätt att öka sitt kulturella kapital därmed potentiella köpare av retromotorcyklar. För att ta reda på mer skapade vi en omröstning i en grupp för psykologer där ytterst få körde motorcykel. Man kunde rösta på en av fem olika retrobetonade motorcykelmodeller och Triumph Bobber vann med överlägset resultat. Möjligen ett bevis för att Triumph lyckats bra med att skapa autenticitet i motorcykelform.
”Identitetskonsumtion är en ny och allt vanligare lyx.”
När våra grundläggande behov av social tillhörighet är tillgodosedda tenderar vi att skapa snävare kretsar som definierar vilka vi är. Det är en lyx som har blivit möjlig när vi inte längre behöver kämpa för tak över huvudet och mat för dagen. Identitetskonsumtion blir ett allt mer etablerat sätt att definiera sig i gruppen. Och vi motorcyklister är inget undantag. Vad vi har på oss och vilken motorcykel vi sitter på påverkar hur omgivningen uppfattar oss. Motorcyklar har i mer än 100 år varit en symbol med extremt starkt och tydligt innehåll. Mekanik och teknik har sedan den industriella revolutionen varit något som har tillverkats och använts av män. Motorcykeln har definierat den självständiga, kompetenta och orädda mannen. I dessa manliga egenskaper har både kriminella gäng, roadracingentusiaster, friluftsvänner och mer vardagligt nyttjande motorcyklister funnit en attraktivt meningsbärande social konstruktion för sin manlighet. Omkring millennieskiftet kunde vi börja se något nytt på genus- och modekartan. Män med skägg, tatueringar, rutig skjorta och tajta byxor. Inga gangsters. Socialt väletablerade och kulturellt högmedvetna individer. Först i Williamsburg i Brooklyn, sedan i de mest trendkänsliga kvarteren på Söder i Stockholm, Möllevången i Malmö och så vidare. Den manliga hipstern har sedan dess förbryllat många genom att vara lätt att känna igen, men samtidigt så svår att definiera. Hipstern och framför allt den manliga hipsterns intresse för det som av tradition betraktats som feminin fåfänga har provocerat. Det oblyga intresset för att vara snygg och inta den bekymmerslösa positionen nära kvinnliga domäner orsakar förvirring i värdesystem där gränser och konturer är tvära och tydliga. Tills ganska nyligen har hipstern lyst med sin frånvaro på motorcykelscenen. Troligen för att det har saknats tillgängliga och tillräckligt attraktiva motorcyklar. För vart skulle den genusmedvetna mannen med starkt intresse för autenticitet, estetik och det specialiserade vända sina blickar om han vill ha en motorcykel? Mannen vars kulturella kapital är god smak och koll. Knappast mot sporthojarna eller de stora glidarna som bärs upp av mycket traditionellt manliga egenskaper som farlighet och styrka. Sannolikt inte heller mot terräng- eller äventyrshojarna vars identitet ligger mycket nära machoidealet. Touring är gubbigt och saknar förfining. Så vart? Du har nog anat det ifall du befinner dig på den här sajten. De mest lyckade retrohojarna rymmer motstridiga och svårförenliga egenskaper som styrka, skörhet, råhet och finess. Den tekniska utveckling som på några få år har gjort det möjligt för ganska enkla modeller att erbjuda både antispinn och växelassistans, innebär att tillverkarna kan locka kräsna målgrupper med både teknisk och estetisk kvalitet till ett rimligt pris. Om en Triumph Bobber eller BMW R nineT kunde prata tror jag att de skulle välja ut någon som ser snäll ut för att prata om avgasrör och hur man lägger exhaust wrap runt dem. Inte för att det ger fler hästkrafter eller högre toppfart, utan för att det ser ser snyggt ut och för att det ska göras på rätt sätt. De skulle mötas i samförstånd och trivas med att vara de lite farliga men också kloka, ansvarsfulla och kulturellt medvetna individerna i gruppen.
