Sannolikheten att du som läser det här brukar beskrivas som äventyslysten, impulsiv och riskbenägen av de som känner dig är ganska stor. Att köra motorcykel har åtminstone sedan filmen The wild one (Vild ungdom) hade premiär 1953 förknippats med risktagande, uppror och generell vanvördighet. Jag vet personer som skulle hävda att det är självdestruktivt att färdas på två hjul med bara en hjälm på huvudet och förhoppningen att marginalerna är på ens sida. Risktagande väcker känslor. Att tycka om eller i alla fall vara benägen att acceptera visa risker verkar ha varit en egenskap som har gynnat oss som art, sett ur ett evolutionärt perspektiv. De homo sapiens som för 40000 år sedan tog sig till Europa från Afrika var troligen inte individer vars personlighet främst kännetecknades av försiktighet. Med ADHD (Attention deficit hyperactivity disorder) var sannolikheten att föregångare till oss överlevde och hann reproducera sig innan de dog möjligen högre än utan. Genom att ta risker följer också möjligheter att utveckla nya färdigheter, göra sig självständig från sina föräldrar och skapa nya sociala nätverk.
Att våga ta risker är viktigt och nödvändigt. Elke Weber är professor i psykologi vid Columbia Univiersity och har definierat riskbeteenden i fem olika sfärer: finansiell, hälsa/säkerhet, fritid, etik och social. Webers forskning visar att benägenheten att ta risker varierar stort mellan individer och i dessa sfärer. En person kan vara ovillig att ta sociala risker, som att yttra en personlig preferens bland människor hon inte känner, men benägen att ta stora finansiella risker, som att spekulera på råvarubörsen och på fritiden genom åka skidor i opistade områden. Det går att tänka sig alla möjliga kombinationer, inte sällan motsägelsefulla; att bekymmersfritt köra motorcykel i hög hastighet ett par armlängder från mötande bilar, men bedöma det som alltför för riskabelt att ha jeans på jobbet. Vi utsätter oss för och bedömer risker olika i olika sfärer. Tack vare den ökade tillgången på olika typer av hjärnavbildningstekniker har man under det senaste decenniet gjort stora framsteg i kartläggningen av hur hjärnan fungerar. Centrala komponenter vid risktagande är den individuella känsligheten för belöning, den subjektiva bedömningen av en aktuell situation och individens kognitiva kontroll. Kanske kan man reducera dessa till känsla och tanke. Eller impuls och planering. Allra mest riskbenägna är vi under tonåren när dessa två system utvecklas som snabbast och trimmas att samarbeta. Mot slutet av tonåren och början av 20-årsåldern blir balansen mellan systemen allt mer stabil och benägenheten att fatta destruktiva beslut minskar. Men många fortsätter att avsiktligt ta risker. Varför?
Den brittiske psykologen Jeffrey Alan Grays lanserade den så kallade BIS/BAS-modellen som ger viss förståelse för vad som händer i den mänskliga hjärnan när vi fattar beslut. BIS är en förkortning av Behavior Inhibition System. BAS står för Behavioral Approach System. BAS reglerar våra lustfyllda motiv när målet är att röra oss närmare något som vi vill ha. BAS består av neurala strukturer i den främre delen av hjärnans pannlob och i det så kallade limbiska systemet mitt inne i hjärnans båda halvor. BAS har hög känslighet för intryck som signalerar belöning och det aktiverar beteenden som för dig närmare något som du vill ha. BIS reagerar på intryck i omgivningen som aktiverar obehag/ångest; bestraffning, tristess och oönskade händelser. När BIS aktiveras motiveras individen att undvika och öka avståndet till ett aversivt stimulus. De här två reaktionssystemen samspelar med vår flykt- och kamprespons (FFFS – fight/flight/freeze-system) och vilket system som ”vinner” beror på vad för slags hjärna vi har, mer BAS än BIS eller tvärt om, och vilket av dem som i det givna ögonblicket är starkast. En person som är riskbenägen har relativt låg aktivitet i både BIS och FFFS, men ett känsligt BAS. Det innebär relativt låg reaktion på straff, men desto starkare reaktion på belöning. En person som tvärt om är benägen att undvika risker har sannolikt hög aktivitet i BIS och FFFS, och ett mindre känsligt BAS.
Hur starkt BAS-systemet vägleder en individ kan besvaras av påståenden som:
• När jag är bra på något, älskar jag att ägna mig åt det.
• Jag gör ofta saker bara för att det är roligt.
• Jag anstränger mig för att få det jag vill.
Exempel på påståenden som ställs för att få svar på hur mycket BIS styr en person är:
• Det sårar mig verkligen att få skäll eller kritik.
• Om jag tror att något obehagligt ska hända blir jag ofta ganska uppjagad.
• Jag oror mig för att göra något fel.
Något som också har en mycket stark påverkan på vår villighet att ta risker är den sociala miljön, till exempel hur andra som vi kör motorcykel tillsammans med beter sig. Olika grupper har olika normer och accepterar olika beteenden. Om riskabla omkörningar är både accepterat och statushöjande i gruppen, ökar sannolikheten för att medlemmarna i gruppen kommer bete sig så. Den som inte följer gruppens normer brukar bli bestraffad och till slut utesluten. Att ta risker kan alltså motiveras av grupptryck och av vårt naturliga behov att vara accepterad, omtyckt och respekterad i gruppen. Motorcykelkörning med små säkerhetsmarginaler är en effektiv aktivitet för personer som har upptäckt att de får intensiva rus av vällust när de skräms. Det är enkelt och går snabbt att reglera när och hur stor risken ska vara. Med gas- och bromshandtagen kan föraren avgöra detta. Men många upplever effekterna av adrenalin som allt annat än behagliga. Tvärtom som intensivt obehagliga. De blir livrädda. Kryper ihop. Försöker gömma sig eller fly. För egen del verkar jag ha ett ganska lätt-triggat system som ger mig ett rejält påslag från simhallens (lägsta) trampolin. Jag upplever det enbart som obehaligt. Det påminner om skräck och min impuls är flykt. Ett kraftfullt BIS? Möjligen, möjligen inte. Däremot delar jag samma passion för ”aktiv” motorcykelkörning som många som sannolikt läser det här, men att verkligen tangera gränsen för det objektivt farliga och att bli rädd, det passar inte min BIS-hjärna. Men just obehaget på trampolinen är troligen ett exempel på den vanliga och olyckliga sammanblandningen av ”otäckt” och ”farligt”, som går att komma till rätta med genom välplanerade exponeringsövningar.
På en ö som är något mindre än halva Öland arrangeras sedan mer än etthundra år den sista helgen i maj motorcykeltävlingen Isle of Man TT. Varje år anmäler sig hundratals förare för att tävla på den sex mil långa landsvägsbanan. Rekordet är 213,6 kilometer i timmen – i genomsnittshastighet. Den smala och kuperade landsvägen går genom byar, kantas av stengärdsgårdar, telefonstoplar och traktorer. Det är vanligt att någon dör. För några år sedan slog 11 förare ihjäl sig. Ändå är intresset för tävlingen större än någonsin. Den brittiske racerföraren Guy Martin, som svenska tv-tittare vintern 2014 kunde se i miniserien ”Our Guy in India”, har kört Isle of Man TT sedan 2004. För några år sedan tappade han under bråkdelen av en sekund kontrollen i en kurva, när han deltog i en tävling på Irland och flög av asfalten, bröt fem ryggkotor, bröstbenet och fem revben. Varför fortsätter han?
”Jag är nog som majoriteten av de som tävlar på Isle of Man”, säger han. ”Jag gör det för kicken. Den kick jag får av att köra där är… Jag har testat massvis av saker för att försöka replikera kicken jag får på Isle of Man, men… Det finns ingenting! Det går inte att köpa för pengar. En miss och du är död!”
Men måste det vara så farligt för att den härliga adrenalinkicken ska komma? Det beror på hur lättriggat ditt belöningssytem är. Om du kan övertyga din hjärna om att det du gör verkligen är riktigt farligt så fungerar det. Det är den upplevda risken som spelar roll, inte den faktiska. Att bli skrämd av någon som hoppar fram runt ett hörn är under ett par ögonblick extremt skrämmande och ger ett påslag av adrenalin som motsvarar den omedelbara riskbedömningen. Likadant vid en panikångestattack. Kroppen reagerar som om faran är verklig, men så fort hjärnan gör en riktig tolkning av läget – ett falskt alarm – upphör överproduktionen av epinefrin, pulsen sjunker och musklerna slappnar av. Så varför tar många så stora risker för att njuta av risker ifall det inte är nödvändigt? Aktuell forskning på området pekar mot att personer som dels ägnar sig åt extremsporter, dels tar mycket stora risker när de gör det, inte alls motiveras av en längtan efter ruset, utan är extremt impulsiva på grund av nedsatt funktion i specifika delar av den främre hjärnbarken, där vår exekutiva kontroll, alltså förmågan till planering och målstyrda beteenden, är lokaliserad. Samma forskning har visat att den som är väldigt impulsiv lätt motiveras till ytterligare impulsivitet under aktiviteter som är mycket riskabla.
Men att avstå från stora risker behöver alltså inte ske på bekostnad av det där ruset. Du behöver däremot öva dig på att bli riktigt bra på att skrämma din hjärna. Och när du ändå håller på att lära dig något nytt, varför inte passa på att flytta risktagandet från hälso- och säkerhetssfären, till exempelvis den sociala sfären? Börja använda motorcykeln för avkoppling istället för risktagande. En risk väl värd att ta. Att förändra riskbeteende, praktisera uppskjutande av belöning och motstå snabb behovtillfredställelse. Först behöver du tydligt beskriva den färdighet som du vill lära dig. Börja med att beskriv ditt nuvarande problematiska beteende. Exempel: ”Jag kör regelbundet +200 km/h och nöter knäskydden mot asfalten i varannan kurva.” Färdighet som jag vill utveckla: ”Köra så fort att jag hinner stanna eller väja om något oväntat händer.” Skriv ner hur du ska lära dig den nya färdigheten: ”Den kommande veckan ska jag köra högst 100 km/h på min favoritväg och anmäla mig till tre bandagar.” Utvärdera resultatet. Ett mer radikalt nytt beteende skulle vara: ”Den här säsongen ska jag aldrig köra fortare än 120 km/h om jag inte är på en bana.” För att uppnå målet behöver du öva målmedvetet och vara både sträng och belönande mot dig själv. Ge dig själv tydliga och eftertraktade belöningar så fort du har uppnått ett mål: köp godis direkt efter en lugn tur och beröm en kompis som lät bli att köra om en bil.
Vilka är mest riskbenägna? En studie genomförd 2011 vid det norska Transportekonomiska institutet undersökte riskfaktorer bland norska motorcyklister. Man identifierade starka samband mellan olyckor och förare som:
– Kör en sporthoj
– Är mellan 16–24 år
– Kör mindre än 1000 mil per säsong
– Har en tillåtande attityd till riskabla trafikbeteenden
Man kom också fram till att förare som kör Harley-Davidson, Moto Guzzi och Yamaha (!) var mindre olycksbenägna än andra. Att ha kört moped innan man tog mc-kort minskade inte sannolikheten för att vara inblandad i en mc-olycka. Det konstaterades att det är ”almost impossible” att köra på bakhjulet med en Harley-Davidson och att detta delvis kan förklara att dessa förare beter sig mindre riskabelt än andra.
Njutningens kemi
Adrenalin
Kallas också för epinefrin. En molekyl som skapas i våra binjurar och utsöndras i blodomloppet vid upplevd fara. Effekten är kortsiktigt ökad prestationsförmåga med avseende på flykt- och kamprespons. Hjärtat slår snabbare och hårdare, musklerna dras samman och andningen ökar.
Dopamin
Eller hydroxityramin. Skapas också i binjurarna. Har en motoriskt aktiverande funktion. Skärper vår uppmärksamhet och har en central roll i det kroppsegna belöningssystem. Kokain och amfetamin manipulerar hjärncellerna att överproducera dopamin, vilket leder till intensiv vällust.
Testosteron
Ett förstadium av det kvinnliga könshormonet östrogen. Har en del av adrenalinets effekter, men utsöndras till skillnad från epinefrin enbart i socialt hotfulla situationer.
Endorfiner
En grupp molekyler som skapas i hypofysen och som utsöndras när vi motionerar, skrattar, har sex och upplever förälskelse. Har smärtlindrande och lustfyllda effekter.
