En Harley Sportster i träningskläder heter XL 883 R. Det här behöver du veta innan du köper en begagnad hoj med rötter i 1950-talet. Sportster har sedan modellserien kom 1957 varit Harley-Davidsons alternativ för alla som söker efter en okomplicerad, reducerad och prisvärd motorcykel som är tillverkad i USA. Många andra modeller från fabriken i Kansas City har utstuderat högljudd och extrovert estetik, inte sällan i kombination med extrema mått och lika extrema prislappar. Sportster är annorlunda. Modellfamiljen kännetecknas av en för Harley Davidson ganska otypisk minimalism och med en torrvikt på knappt 250 kilo är den med amerikanska mått en riktig lättviktare. För att fira sitt 100-årsjubileum lanserade Harley Davidson till säsongen 2003 den hittills sportigaste Sporster-versionen: XL 883 R. Sufixet R står för ”Roadster” och för att förtjäna den symboliskt viktiga bokstaven har XL 883 R gjutna aluminiumfälgar, dubbla bromsskivor fram, 2-1-avgassystem (men inte alla påföljande årsmodeller), mattsvartlackerad motor och målflaggsmönster på tanken. Sätet är också anpassat för den sportiga framtoningen och är en blandning av en- och tvåsitsigt. Det finns passagerarfotpinnar, men längre än tio mil sitter ogärna någon där bak. De gjutna fälgarna mäter 16 tum bak och 19 fram. Däcken 100-bredd fram, 130 bak. Den 45-gradiga V-twinnen har sedan första årsmodellen 1957 haft stötstänger och 45 graders vinkel mellan cylindrarna. Förbluffande lite har moderniserats under decennierna, men en viktig uppdatering kom 2004 när motorn blev gummiupphängd. Det medförde att ramen kunde tillverkas enligt specifikationer som gynnade väghållningen och innebar förstås att väsentligt mindre vibrationer fortplantades till förarens bak, händer och fötter. En annan viktig uppdatering kom 2007 när förgasarna ersattes av insprutning. Fler hästkrafter är ett vanligt önskemål bland 883-ägare som har kört sin hoj ett tag och Evolutionmotorn är ett mycket bra grundämne för trimning. Årsmodellerna med insprutning får ärliga 50 hästkrafter på bakhjulet med bara öppet avgassystem, annan luftburk och justerad mappning. Att konvertera till 1200 kubik är ett vanligt, omtyckt och enkelt sätt att verkligen få fart på en Sportster XL 883. Det går att göra antingen genom att fräsa ur originalcylindrarna eller köpa färdiga kit av olika slag och fason för att nå önskat resultat. Topplocken är helt plana och behöver inte modifieras för att passa med större cylindrar. Med originaltopparnas små ventiler blir framför allt vridmomentet massivt högre, men för att höja effekten till omkring 80 bakhjulshästar behövs också större ventiler. Att montera toppar från Buell är en bra idé. Så hur är det med sportigheten i denna R-version av Sportster? Förvisso gör de dubbla bromsskivorna fram att det går att hejda framfarten med skaplig precision och säkerhet, men känslan i handtaget är otydlig och det är svårt att modulera bromskraften till tvåkolvsoken. Och eftersom både motor och chassi i allt väsentligt är likvärdiga med den del av Sportsterfamiljen som helt saknar sportiga ambitioner, får målflaggsmönstret på tanken ses som ren dekoration. Men det ser rätt ut och de estetiska markörerna erinrar om att XL 883 R är betydligt bättre på uppvisning och avkoppling än sport. Evolution-motorn på 883 kubik är snäll mot plånboken. De hydrauliska ventillyftarna gör att ventilerna inte behöver justeras och att kolla, fylla på och byta ut vätskor och belägg blir inte speciellt dyrt. Serviceintervallen är 800 mil eller 12 månader. På Pro Bike i Täby strax norr om Stockholm är Lars ”Långlasse” Hallstensson sedan länge en institution i verkstaden. Lars menar att Evolution-motorn genom åren har blivit väldigt driftsäker och han får anstränga sig för att erinra sig fel som brukar dyka upp på just 883. Han pekar så småningom på fästet på den bakre avgaskröken. Det kan spricka. Och innan 2005 använde HD ett gummi i ventiltätningarna som gör att oljeförbrukningen kan bli ganska hög efter 3–4000 mil. Långlasse rekommenderar att om möjligt köpa en hoj utan förgasare: ”Den är jäkligt fin med insprutning”.
Plus: Charmigt primitiv. Utstrålning. Motorn har ett oefterhärmligt ljud och omtorgång.
Minus: Motorn saknar udd. Liten bränsletank. Bromsar och fjädring saknar sofistikation.
Motortyp: Tvåcylindrig vinkelmotor, 4-takt, luftkyld, 2 vent/cyl, SOHC. Cylindervolym: 883 cm³. Borrning/slag: 76,2/96,8 mm. Kompression: 8,9:1. Effekt: 50 hk/6 000 rpm. Vridmoment: 70 Nm/3 750 rpm. Bränslesystem: Förgasare med 40 mm diameter eller insprutning med 53 mm spjällhus. Koppling: Våt, flerskivig. Antal växlar: 5. Drivning: Rem. Ram: Stål. Hjulbas: 1 522 mm. Sadelhöjd: 711 mm Broms fram: Två skivor, 292 mm, tvåkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 292 mm, enkolvsok. Däck fram: 100/90 – 18. Däck bak: 150/80 – 16. Fulltankad vikt: 263 kg. Bränslekapacitet: 12,5 liter.
Yamaha MT-01
Har också lufktyld stötstångsmotor, men den är dubbelt så stor som 883:ans. På grund av sin ansenliga vikt, väl tilltagna mått och ganska mjuka fjädring trivs Yamahan bäst vid finkörning på ganska jämna vägar. Massivt vrid direkt från tomgång.
Honda VT 750 S
Ett ogenerat försök att kopiera Harley-Davidson Sportster. Reducerad och tekniskt okomplicerad. Hondamotorn är dock vätskekyld och går mycket mjukare än HD-spisen. Enkel skiva fram och trumbroms bak = kontemplativa turer i avspänt tempo.
Triumph Thruxton 900
En ytterligare variant på det luftkylda tvåcylindriga temat med klassiskt stuk och halvsportiga ambitioner. I de fejkade förgasarhusen döljer sig modern bränsleinsprutning. Övertygande design som erinrar om det brittiska motorcykel-imperiet.
