Ett par timmars körning från Medelhavet reser sig en högplatå flera hundra meter ur det franska låglandet och bildar en miljö ovan molnen där vägarna går genom djupa raviner, längsmed lodräta bergväggar och över vidsträckta ängar. Parc naturel régional du Vercors täcker en yta ungefär lika stor som Öland, men mer kvadratisk till formen, vilket gör att det finns stora ytor att köra motorcykel på. Och det är förstås därför som jag har kommit hit. Under rubriken ”dangerous roads” hade jag några veckor tidigare läst om ”french balcony roads” och insett att jag missade något mycket spännande när jag befann mig i närheten av Grenoble några år tidigare. För att hitta hit tar man bäst sikte på värdstaden för de olympiska vinterspelen 1968 och planerar för minst två dagars körning. Tre om man bor norr om Nordens Venedig. Eftersom jag tycker om att sitta vid styret, lyssna på ljudbok, tanka på utländska bensinmackar och läsa vägskyltar på tyska och franska, såg jag fram emot att köra hundrafyrtio mil mellan Kiel och Grenoble. Många andra skulle tycka att det var en bättre idé att köra sjuttio mil två dagar i rad. När jag styr ut från mitt lokala boende utanför den lilla byn Saou har jag sovit mycket gott och länge efter gårdagens sjutton timmar i sadeln. Det var lite av en missräkning att de etthundrafyrtio milen från Kiel skulle vara en enda lång njutning. Så kan det bli om man är motorvägsromantiker och får något fjärrskådande i blicken. Men när jag med några knapptryckningar som reglerar fjädringen på Triumph Tiger 1200 GT Explorer upptäckte läget ”touring” blev det faktiskt mest njutning. Betongskarvarna som hade känts i hela motorcykeln försvann helt och med rutan i högsta läget och USA-podden i hörlurarna lekte livet.
Denna morgon kör jag in på en liten Total-mack i Crest och börjar med att bara vila i skuggan. Visserligen har jag haft en långsam start på dagen, klockan har hunnit bli halv tolv, men är överraskad av att värmen känns så intensiv. Jag öppnar den ena packväskan och tar fram gårdagens halvfulla literflaska med Cola Light som har svalnat under natten. Plötsligt hör jag någon som tjoar och skrattar. Vänder mig om och i bilen som har parkerat på andra sidan pumpen sitter två tonårstjejer och flabbar hysteriskt. De tittar på mig och skrattar ännu högre. En man med nollställt ansiktsuttryck kommer ut från mackens lilla betalkur, sätter sig vid ratten i den flabbande bilen och kör iväg. Frankrike, tänker jag och minns en kompis i San Francisco som kom från Paris och vars flickvän kunde garva på det där skönt hämningslösa viset. Jag tankar nio liter, betalar problemfritt med mitt kort från Handelsbanken och styr ut ur Crest med mobilens navigator inställd på ”Machine”.
När jag står och fotograferar vid en utsiktsplats längs den allra mest spektakulära delen av Col de le Machine kommer en ensam cyklist i orange trikåer och stannar en bit ifrån mig. Han ser min drönare som står hyfsat flygklar på Explorerns passagerarplats och vi börjar prata om de storslagna omgivningarna. Han berättar för mig att befolkningen här uppe på platån bedrev mycket framgångsrik gerillakrigföring mot nazisterna under slutet av andra världskriget. Men eftersom högplatån var så isolerad och för att fransmännen dessutom sprängde vägar och broar för att försvåra för Wehrmacht fick de alltför sent veta att de allierade var på väg att vinna kriget. Så istället för att ligga lågt och vänta tog lokalbefolkningen mycket stora risker och hundratals civila dog i onödan. Vid ett minnesmonument en bit bort stannar jag och google-översätter inskriptionen. ”Till minnet av dem som gav sina liv för Frankrikes frihet i striderna i Vercors 1943–44”.
Klockan närmar sig halv sju på kvällen och det är fortfarande tryckande varmt. Innanför hjälmen gynnar det inte precis tankeförmågan och jag har svårt att tolka kartan i mobilen och avgöra ifall det är rimligt att vänta med middag tills jag kommer tillbaks till Saou eller om jag måste se mig om efter ett lokalt alternativ. Jag bestämmer mig för det senare och tar sikte på den enda riktiga staden i närheten, Romans-sur-Isère tre mil bort. Det råkar vara den pensionerade franske F1-föraren Érik Comas (som blev räddad av Ayrton Senna) hemstad. Återigen blir jag påmind om att avstånd som tar tjugo minuter att köra i Sverige utan vidare tar en dryg timme när det ligger några berg emelllan. På Café Théâtre La Charrette får jag ett bord mitt bland de många andra gästerna på uteserveringen och belamrar snabbt de tre lediga platserna med mina kameror, handskar, dator och mitt nya third-person-view-backpack-kit. Gästerna består av dejtande par, kompisgäng och familjer. Bara jag verkar vara själv och bara jag dricker öl; fransmännen dricker rosévin och vatten. Bredvid mig sitter två män. Den ene pratar intensivt, den andre lyssnar och nickar. På deras tallrikar ser jag entrecôte och pommes frites, vilket är precis vad jag har längtat efter. Hur smakar det, frågar jag den som pratar.
– It´s okay. But I think you should ask for well done.
Jag följer hans råd och en timme senare är jag trettiosju euro lättare på fickan när jag lämnar Romans-sur-Isère och styr ut på motorväg A49 mot Valence. Det är nattsvart, ljummet och alldeles underbart.
Efter ännu en sen morgon, tankning i vackra Die och flera timmar längs D106 och D531 är jag nere i en av de stora dalgångarna som löper i nordsydlig riktning genom Vercors. Jag följer vägskyltarna in mot centrum i samhället Lans-en-Vercors, vars 2600 invånare njuter av lågsäsongen innan vinterns skidturister anstormar gator och torg. Ett band spelar en Eagles-låt från en liten scen i en park och på gräset runtom sitter grupper av människor som jag efter en stunds granskning artbestämmer som klättrare. Det grillas, gås på lina och knyts rep. Jag inser att de många lodräta och hisnande höga klippväggarna måste göra Vercours till ett paradis för modiga hobbyklättrare. På torget hittar jag snabbt en restaurang och beställer in ett lokalbryggt veteöl som tappas från fat. I det mjuka kvällsljuset ackompanjeras en liten barnkör av några tioåringar som spelar fiol och gitarr och jag delar ett leende med pappan vid bordet intill. Han nickar mot min motorcykel och säger att han tycker att Triumph fick till designen spot on med Explorer 1200. Jag frågar vad han själv kör och får veta att han slutade köra motorcykel när han och familjen flyttade hit från Orange county i Kalifornien för tio år sedan. Men nog är han sugen på att börja köra igen, får jag veta, och då skulle det bli en Triumph, det är ett som är säkert.
– Watch out for badgers! säger hans fru plötsligt när jag reser mig för att gå. Jag nickar försäkrande samtidigt som jag försöker minnas vad ”badger” betyder.
– Good night! säger jag och tänker att det visserligen finns mycket att akta sig för när man kör motorcykel, men att fladdermöss väl knappast kan vara en av dem.
Det är några dagar kvar tills färjan hemåt går från Kiels hamn och jag erinrar mig hundrafyrtiomilaetappen på vägen ner. Vore skönt att dela upp den i två sjutiomilaetapper. Tittar på kartan och ser att Karlsruhe i sydvästra Tyskland vore ungefär halvvägs till Kiel. Googlar fram bed and breakfast i närheten och fastnar för ett med ett särdeles familjärt klingande namn: ”Pension Birgit”. En manlig röst svarar och på usel tyska förklarar jag mitt behov av övernattning på väg hem till Schweden. Hoppas att kraftig svensk brytning inger ett visst förtroende.
– För hur många personer, vill han veta.
– En, svarar jag.
– Och hur många nätter?
– Bara en, medger jag.
– Nja, leider nicht, beklagar han sig, men med ett dröjande tonfall som inger hopp.
– Det var ju synd, då får jag köra hela vägen till Kiel. Min röst klingar av i stum imaginär gråt och jag väntar ut pensionatsvärden som harklar sig och fyller tystnaden.
– Men det ska kanske gå ändå. Men då kostar det trettio euro istället för tjugofem. Inklusive frukost.
Sista dagen har jag bestämt mig för att pricka in den omtalade vägen längs Gorges de la Bourne. Det är en kanjon formad av floden Bourne, en biflod till Isère, och ytterligare en osannolik plats där fransmännen har lyckats dra en asfalterad väg. D531 heter den och på kartan avslöjar den inget speciellt, mer än att den är mycket krokig. Men just varför D531 genom Gorges de la Bourne är omtalad blir ställt utom allt tvivel när den relativt alldagliga landsvägen på mindre än en minut helt byter skepnad. Det blir mörkt, kyligt och fuktigt. Enstaka solstrålar hittar ner i den djupa och smala spricka som floden har skapat genom berget. Käglan från motorcykelns strålkastare blir synlig, trots att det är mitt på dagen. Vägen är karvad ur bergväggen och i flera av de tvära kurvorna är muren som är tänkt att hejda avåkningar ned i ravinen en halvmeter hög. Jag parkerar tätt intill bergväggen och packar upp drönaren ur ena packväskan. Måste försöka ta några bilder av den här osannolika vägen ur fågelperspektiv, tänker jag. Men drönaren är svårstyrd här nere och när en kastvind plötsligt får tag i den och jag samtidigt drar kontrollens reglage åt fel håll är katastrofen ett faktum. Ackompanjerad av ljudet som uppstår när dyr elektronik krossas mot berg försvinner den ner i ravinen. Två timmar senare är den störtade drönaren – och minneskortet med tre av dessa bilder – osannolikt nog nerpackad i en av Triumphens rostfria packväskor. Där ligger även mina söndertrasade strumpor och genomblöta kalsonger.
Färja och sträckkörning
Högplatån Vercors ligger i sydöstra Frankrike, 210 mil från Stockholm. Ett bekvämt alternativ till att köra alla mil är Stena Lines färja från Göteborg till nordtyska Kiel. Spännband att säkra motorcykeln med under resan finns ombord. Färjan lägger till i den tyska hamnen vid niotiden på morgonen och efter en natts sömn är du redo att sträckköra 140 mil till mc-himmelriket på jorden. Det tar 14–16 timmar och om du väljer den något längre rutten, som undviker Schweiz, undviker du också risken att – som undertecknad – bli fotograferad av hastighetskameror som dokumenterar snabbrörliga fordons fram- och baksida. Den franska motorvägen kostar att köra på, men inte mer än tre–fyra Euro mellan varje tankstopp.
Var ska man bo?
Ett ovanligt och personligt boende för alla som kör motorcykel var Mireille Gestels bed and breakfast utanför den ytterst pittoreska byn Saou, några mil sydväst om Vercorsmassivet. Mireille värnar verkligen om sina gästers bekvämlighet och erbjuder helpension för både större mc-sällskap och oss som helst kör själva.
Triumph Tiger 1200 GT Explorer
Motortyp: Trecylindrig radmotor, 4-takt, vätskekyld, 4 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 1 160 cm³. Borrning/slag: 90/60,7 mm. Kompression: 13,2:1. Effekt: 137 hk/9 300 rpm. Vridmoment: 123 Nm/6 200 rpm. Bränslesystem: Insprutning. Koppling: Våt, flerskivig. Antal växlar: 6. Drivning: Kardan. Ram: Stålrör. Hjulbas: 1 520 mm. Sadelhöjd: 837 mm. Broms fram: Två skivor, 305 mm, fyrkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 282 mm, tvåkolvsok. Däck fram: 120/70 – 19. Däck bak: 150/70 – 18. Vikt utan bränsle: 258 kg. Bränslekapacitet: 30 liter (20 liter utan Explorer-specifikation).
