Med tanke på hur tydlig profil den här grenen av släktträdet snabbt fick och skulle vidmakthålla, kan man undra varför Honda valde att den allra första motorcykeln med namnet CBR skulle se ut såhär. Med framdelen bryskt borttagen och med kvadratisk strålkastare flankerad av en blottad oljekylare. Inte precis den uppsyn som skulle göra namnet CBR så välkänt och populärt, men med facit i hand är ju alla frågor lätta att besvara.
Bättre kännetecknande detaljer från den allra första årsmodellen: aluminiumram, rejäla bromsar och fyrcylindrig radmotor med klassledande effekt. Det överlastade utseende som Endurance-specifikation representerar och som syns här nedan, är estetik som Honda skulle överföra till modellerna med fyrcylindrig vinkelmotor på tusen kubik, som togs ur produktion efter 1984. Samma öde gick den CBX750 med Bol d’Or-specifkation (med fejkade insugstrattar) som aldrig nådde långt utanför Japan. Det är tydligt att Honda uppfattade modellsegmentet CBX som överflödigt och det omfattades ej heller av generationsskiftet till vätskekylning sedan dess sista familjemedlem med prestanda-ambitioner togs ur produktion.
Att Honda kände sig fram och var långt ifrån säkert på hur framtidens sporthojar skulle se ut, märks i det att man byggde de första CBR-modellerna i många olika utföranden. Ingen kåpa alls, blott toppkåpa, med toppkåpa och magspoiler samt med heltäckande kåpa. En närmare titt på Endurance-versionen bjuder Honda på här.
F3 var ett viktigt mästerskap i Japan mellan 1984–1991, i vilket man tävlade med fyrtaktare upp till 400 kubik och tvåtaktare upp till 250 kubik. Det var endast öppet för landsvägsregistrerade motorcyklar och alltså ej för tävlingsmodeller av typen Yamaha TZ och Honda RS. En hel del modifieringar var tillåtna och det är lätt att förstå den första CBR-modellens anpassning in i den här serien. Beroende på banans utformning var tvåtaktarna ibland fler än fyrtaktarna och det lär ha varit ett sant nöje att beskåda.
CBR 400 F med tillägget ”Formula-3” lanserades till säsongen 1986 och hade den dittills mest tävlingsanpassade specifikationen. Strikt ensitsig, styre och fotpinnar (utan gummi) av lättviktsmaterialet duraluminum, 4-1-avgassystem, samt både svingarm och lätta treekrade fälgar av aluminium. Fälgarna och avgassystemet blev samtidigt standardutrustning på alla CBR 400 F. I Formulera-3-utförande var CBR 400 F tre kilo lättare än i Endurance-utförande, men fyra kilo tyngre än den kåplösa grundmodellen. Den tekniska specifikationen här nedan avser grundmodellen årsmodell 1986.
Motortyp: Fyrcylindrig radmotor, 4-takt, luft- och oljekyld 4 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 399 cm³. Borrning/slag: 55 x 42 mm. Kompression: 9,6:1. Effekt: 58 hk/12 300 rpm. Vridmoment: 35 Nm/11 000 rpm. Bränslesystem: Fyra VE53-förgasare. Koppling: Våt, flerskivig. Antal växlar: 5. Drivning: Kedja. Ram: Aluminium. Hjulbas: 1 390 mm. Sadelhöjd: 790 mm. Broms fram: Två skivor, tvåkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, enkolvsok. Däck fram: 100/90 – 16. Däck bak: 110/90 – 18. Vikt utan bränsle: 176 kg. Bränslekapacitet: 18 liter.
