På hans namnskylt står det blott Birdman och han ber oss följa med ut på parkeringen. Genom de generöst tilltagna lokalerna hos Grand Prix Motorsports strax söder om Denver passerar vi en svängd trappa till övervåningen och en pilformad skylt med ordet Ammo handtextat förkunnar att Warhorse Firearms of The Rockies håller till på övervåningen. I den 35-gradiga skuggan på parkeringen har Birdmans kollegor Joe och Tony rulllat fram en Victory Vision och en Indian Chieftain. De två amerikanska motorcyklarna är noga utvalda för vår tio dagar långa resa från Denver till Grand Canyon. Nästan fyrahundra mil längs en rutt som ser ut som ett stort liggande M på Southwest-kartan från Hallwag.
Ett par månader tidigare hemma i Simons kök planerade vi att köra längs den gamla ponnyexpressens rutt i Utah och Nevada. Men Buffalo Bill red genom så extremt isolerade områden att vi hade gått miste om för mycket. Så vi tänkte om. Men att börja i Denver var en bra idé. Colorados största stad är lättillgänglig med flyg från Sverige, ligger precis vid Klippiga bergens fot och på andra sidan den långsmala bergskedjan ligger ett eldorado av öken, kanjoner, röda platåberg, nationalparker och gamla cowboystäder. När Birdman har ägnat en halvtimme åt att förklara hur bluetooth, AM-radio och vindrutor ställs in frammanar vi våra allra mest vederhäftiga och kompetenta anletsdrag, nickar åt varandra och kör ut från parkeringen och in i trafikflödet på Interstate 70 – ut ur Denver och rakt västerut mot vårt första mål: Glenwood Springs. Vår resa är planerad längs en ganska detaljerad rutt med samtliga övernattningar bokade hemifrån. Och när vi planerade första dagens etapp tänkte vi att tidsomställningen, den långa flygresan och ovanan vid den amerikanska trafiken talade för en relativt kort etapp. Det visade sig vara en bra idé. 25 svenska mil längs den svepande motorvägen Interstate 70 blir ett utmärkt sätt acklimatisera oss till den stekande hettan, amerikansk vägskyltning, miles per hour och siluetter av bison.
Andra dagen ska lära oss ett par nya läxor, vilket vi ännu är glatt okunniga om när vi fortsätter längs Interstate 70 västerut. På kartan ser de tjugonio svenska milen till Gateway via Grand junction ut som tre mycket avkopplande timmar. Och till att börja med är det verkligen avkopplande. Victory Vision har fyra högtalare, en av de mest bekväma motorcykelsadlar jag någonsin har upplevt och en vindruta som i sitt högsta läge gör att jag kan dricka Dr Pepper och vissla till Nickelback. Efter en timme genom Roan-platåns fullständigt sterila landskap har varken jag eller Simon sett skymten av en bensinmack. Värmen har en kvalitet som jag aldrig har upplevt förut, det känns som när man lyfter på en motorhuv eller öppnar en ugn. Jag börjar bli trött och yr och min Gatoradeflaska är tom. Så kommer en avfart. ”Millers Canyon” meddelar den enda skylten. Inget alls om bränsle, men däremot en pil mot samhället Emery. Hellre bensinstopp där än längs Interstate 70, resonerar vi nog i ömsesidig tysthet. Efter en stund längs den lokala landsvägen 912 som följer Muddy Creek når vi så samhället Emery. Det är på pricken likt en sådan där livlös bosättning där antihjältar i amerikanska filmer dyker upp och rättar till en orättvisa. Vid en korsning där man monterat ner vad som troligen var samhällets enda rödljus finns en obemannad mack och med tankarna fulla med amerikansk 95-oktanig bensin styr vill tillbaks mot Interstate 70.
Glenwood Springs är en gammal kurort belägen i en trång ravin där järnväg, Interstate 70 och Coloradofloden trängs om utrymmet. Vi har reserverat rum på Glenwood Hot Springs med anor från 1888. En lätt hysteriskt trevlig bellboy informerar oss om hotellets anor och förser oss med medlemskort som ger tillträde till morgondagens frukostbuffé. Den serveras vid poolen, som är världens största med konstant 37-gradigt vatten från varma källor. Tretton miljoner liter vatten omsätts varje dygn, får vi veta. Resan över Klippiga bergen har varit solig men förrädiskt sval och som en aningslös förstagångsresenär till Medelhavet har jag kört hela sträckan i t-shirt. Mina ilsket rödbrända armar blir en lärdom för resten av resan: 50+ solskyddsfaktor på alla kroppsdelar som är exponerade för dagsljus.
Vi kommer till slut fram till Grand Junction och är där av ett skäl: Rim Rock Drive. Den trettiofyra kilometer långa vägen byggdes längs klippkanten genom Colorado National Monument under 1930-talet och rankas jämte Going-to-the-Sun-Road i Montana och Pacific Coast Highway i Kalifornien som en av de mest spektakulära i USA. Infarten är belägen en mil nordväst om Grand Junction där vi betalar fem dollar var till en vakt i khakifärgad uniform och Stetsonhatt. Rim Rock Drive gör oss inte besvikna. Asfalten är finkornig som marsipan på en prinsesstårta och från de jämt dragna kurvorna är utsikten som verkliga bilder ur mina gamla Lucky Luke-magasin.
Efter ett par kilometer kör jag in till vägkanten och stannar. Jag ber Simon köra vidare så att jag kan ta ett par bilder av honom i de många hårnålskurvorna nedanför. Han kör iväg och när det har gått fem minuter utan att jag har fått en skymt av honom inser jag att något har gått snett. Jag sätter mig på Victoryn och kör efter. Då dyker han plötsligt upp, kör förbi mig och fortsätter åt fel håll. På en liten parkeringsplats någon kilometer bort kommer jag ikapp honom där han står vid sidan av sin Indian. Jag frågar vad han håller på med men får bara obegripligt tungomålstalande till svar. Senare på kvällen ställer vi diagnosen vätskebrist och är helt överens om att vi har gjort grova underskattningar av de heta ökenvindarnas uttorkande effekter.
Gateway Canyons Resort ligger längs Colorado State Highway 141 drygt åtta mil söder om Grand Junction. Här har grundaren av Discovery Channel, John Hendricks, skapat en semesteranläggning utöver det vanliga. Golfbanor, stall, garage med superbilar, hiking, helikopter, restauranger och ett av USA:s allra bästa bilmuseum. Vi är trötta efter en lång dag och tänder en brasa med fjärrkontrollen på rummet och lyssnar på det suveräna radioprogrammet Cartalk innan vi somnar i sängar stora som Buicks. På morgonen tar vi en promenad på området och pratar med Peter som förestår ”Driven” som är anläggningens garage med hyrbilar. Om man tecknar ett Carbon-årsmedlemskap för 125 000 kronor har man tillgång till bilar som Ford GT, Dodge SRT Viper och Bentley Continental Supersport – och får tjugo procents rabatt på varje heldagstariff om 16 500 kronor. Som hittat.
Nästa dag tar vi den fullkomligt suveräna highway 141 söderut i riktning mot Durango. De röda sandstensbergen som kantar 141:an övergår efter några mil i ett storslaget, flackt och grönt landskap som hade kunnat vara östgötaslätten om det inte vore för de spetsiga och snöklädda bergstopparna i horisonten. När vi närmar oss San Juan National Forest börjar det mörkna och jag tycker det verkar vara en bra idé att ta en genväg. Simon är inte lika övertygad och bilister som med oroade anletsdrag frågar ”Are you okey?” när vi har stannat för att ta några bilder verkar inte göra honom mer hågad. Men med tillräckligt trovärdiga förespeglingar om tidigare ankomst får jag honom med mig in på en lättkörd grusväg med beteckningen ”630”. Den ser ut som en utmärkt genväg till Millon Dollar Highway på andra sidan fyrtusen meter höga Lookout Peak. Vi passerar bosättningen Ophir med 113 invånare, kör in i skogen på en mindre grusväg och stannar där forsande smältvatten plötsligt har skapt en djup fåra över vägen. Inre bilder av två fyrahundra-kilosmotorcyklar liggande på sina sidor i det strömmande vattnet får oss att mödosamt vända och köra tillbaks till 145:an.
I Durango är vardagsklädseln för män cowboyboots, Wranglerjeans, mönstrad långärmad skjorta och cowboyhatt. I den stora frukostmatsalen på The Stater Hotel äter vi fattiga riddare, äggröra och dricker ljusbrunt kaffe. Ett par i sjuttioårsåldern vid bordet intill pratar med sin bordsgranne om hans kroniska sjukdom. Flera sällskap där alla bär cowboyhatt planerar dagens aktiviteter.
På väg genom hotellet stannar vi till vid ett stort rum där det råder febril aktivitet. Det är Zane Grey ́s West Society som förbereder årskongress, berättar Terry Bollinger som är ordförande. Kommer vi från Sverige? Känner vi till Zane Grey? Inte? Vi får varsin välbevarad bok. Min heter ”30 000 on the hoof” och (tar jag reda på senare) tillhör inte de elva titlar som översattes till svenska mellan 1923 och 1979. The Strater Hotel öppnade 1887 och är en institution i den ganska småskaliga staden Durango (16 900 invånare).
Hotellet har en saloon där The Blue Moon Ramblers spelar banjo, fiol och gitarr på söndagar och vi får oss till livs en särdeles stämningsfull kväll. Donny Johnson låter magiskt likt Willie Nelson när han sjunger ”You are always on my mind”.
Vi ska vidare, västerut över gränsen till Utah och friluftsmeckat Moab. Kraftiga kastvindar gör att framhjulet vandrar fram och tillbaka över Road G sydväst om Cortez. Det är fruktansvärt varmt, men luften är full av finkornig sand som gör att vi i alla fall slipper bländande sol. När vi tankar och köper nödvändig dricka i Blandning är expediten och de flesta på macken indianer. En trave Navajo Times – ”Newspaper of the Navajo people” – flankeras av skylt med priset en dollar. I Moab tar vi in på Under Canvas Moab, vilket innebär att vi sover i ett stort och mycket bekvämt tält. Bäddade sängar, dusch, toalett och en liten veranda med utsikt mot Arches National Park. Både jag och Simon somnar och sover som stockar under tygtaket. Själv vaknar jag till vid femtiden när de första solstrålarna når tältduken. Det är alldeles tyst. Jag möter det mjuka ljuset med kisande ögon genom det nätförsedda fönstret och somnar om.
Efter en dag i Arches National Park kör vi vidare västerut mot en annan liten stad med ett annorlunda namn: Kanab. En ovanligt geografiskt kunnig läsare har vid det här laget noterat att beskrivningen tidigare i texten om avstickaren till samhället Emery, inte är förenlig med verkliga förhållanden. I själva verket är det på den här platsen i berättelsen som den skedde: mellan Arches National Park och Kanab. Det är kännetecknande för miljöerna längs de horisontellt dragna motorvägarna i dessa trakter; de är förrädiskt lika varandra. Efter denna korrigering fortsätter vi. Kanab är en av få urbaniseringar som ligger någorlunda nära Grand Canyon, som tidigt var en av några givna platser som vi ville besöka. Men även två andra och möjligen ännu mer sevärda nationalparker finns i närheten: Bryce och Zion. Vi bor bekvämt på helt opersonligt men rent hotell i den lilla (4 400 invånare) stadens ena ände och befinner oss nu i den västligaste änden av vår rutts M-form. Vi trivs i Kanab. Det är vänligt, amerikanskt och genuint.
En kväll när vi kommer tillbaks från Grand Canyon ser vi hur en cowboy tränar rodeo i skenet från dygnets allra sista solstrålar. Vi stannar till och ser en kort stund på när han hanterar sin lasso från hästryggen innan det blir helt mörkt. Nästa morgon har Jeff, som arbetar som resguide i trakten och som Simon träffade på den lokala Chevron-bensinmacken, lagt en handritad karta på Simons Indian. Själv var jag tvungen att hinna med ett plan och köra rakaste vägen tillbaks till Denver, men Simon hade mer tid och berättade att kartan från Jeff ledde till resans höjdpunkt. Men det är en annan historia.
Vad är Västern?
The Western USA, American West eller kort och gott The West är den västligaste tredjedelen av USA. Vad som utgör American frontier, Old West och Wild West är inte alls lika lätt att geografiskt bestämma, eftersom det motsvarar hela den geografiska rörelse västerut på den nordamerikanska kontinenten, som pågick under 1800-talet när nybyggare från europa tog landet i besittning. Naturen består av platåer, slätter, öknar och skogstäckta berg. Många välkända nationalparker ligger i den amerikanska västern: Grand Canyon, Monument Valley, Zion, Yosemite, Glacier och Yellowstone.
Hur kommer man dit?
Denver är en utmärkt plats att utgå ifrån. Från Arlanda kan man flyga dit via New York eller Chicago och priset varierar mellan 5500 och 8500 kronor beroende på datum och hur lång tid resan tar. Ju snabbare resa, desto dyrare.
Var ska man bo?
Enkelrum för drygt 400 kronor natten finns på enkla motel längs alla vägar. De statliga nationalparkerna har mycket välutrustade campingplatser där det kostar drygt 100 kronor per natt att slå upp ett tält. Några boenden som verkligen ger minnesvärda upplevelser är The Strater Hotel i Durango, Under Canvas Moab och Gateway Canyons Resort.
Vad kostar det att hyra motorcykel?
Det finns flera sätt att hyra en motorcykel i USA. Ett relativt nytt och prisvärt alternativ är att göra det från privatpersoner på sajten Riders Share från ungefär 30 dollar per dygn. Det stora uthyrningsföretaget med enormt utbud är annars Eagle Rider, vars billigaste modell för närvarande är Yamaha MT-07 för drygt 90 dollar per dygn.
Något annat som man ska tänka på?
Du behöver inget visum till USA om du ska stanna kortare än 90 dagar. Däremot måste du ha ett inresetillstånd som du får genom att fylla i en ESTA-ansökan. Visa- och Mastercard-kort fungerar mycket bra att betala med, men bara om man trycker ”credit” innan pin-koden, även om det är ett debit- och inte ett kreditkort. Stora delar av USA är mycket glesbefolkade. Räkna med att du behöver kunna reda dig själv när du packar.
Indian Chieftain
Motortyp: Tvåcylindrig vinkelmotor, 4-takt, vätskekyld, 4 vent/cyl, OHV. Cylindervolym: 1 811 cm³. Borrning/slag: 101/113 mm. Kompression: 9,5:1. Effekt: 74,5 hk. Vridmoment: 162 Nm/3 000 rpm. Bränslesystem: Insprutning med 54 mm spjällhus. Koppling: Våt, flerskivig. Antal växlar: 6. Drivning: Rem. Ram: Stålrör. Hjulbas: 1 669 mm. Sadelhöjd: 660 mm. Broms fram: Två skivor, 300 mm, fyrkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 300 mm, tvåkolvsok. Däck fram: 130/90 – 16. Däck bak: 180/65 – 16. Vikt utan bränsle: 370 kg. Bränslekapacitet: 21 liter.
Victory Vision
Motortyp: Tvåcylindrig vinkelmotor, 4-takt, luft- och oljekyld, 4 vent/cyl, SOHC. Cylindervolym: 1 731 cm³. Borrning/slag: 101/108 mm. Kompression: 9,4:1. Effekt: 92 hk/4 750 rpm. Vridmoment: 146 Nm/4 000 rpm. Bränslesystem: Insprutning med 45 mm spjällhus. Koppling: Våt, flerskivig. Antal växlar: 6. Drivning: Rem. Ram: Stålrör. Hjulbas: 1 670 mm. Sadelhöjd: 673 mm. Broms fram: Två skivor, 300 mm, fyrkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 300 mm, tvåkolvsok. Däck fram: 130/70 – 18. Däck bak: 180/60 – 16. Vikt utan bränsle: 394 kg. Bränslekapacitet: 23 liter.
