Sista veckan i september. Mörk morgon. Träffar Janne kl. 04:35 på Statoil. Ralf Hütters röst – ”Computer love” – med lätt vibrato fångar stämningen perfekt när vi kör E4 i det skira ljuset från en dag som ännu inte vet om att den är född. Mycket trött i södra Småland. Sluter ena ögonlocket. Försöker slumra och köra samtidigt. Inser hur farligt det är och signalerar åt Janne vid det där hopplösa långtradarhaket i höjd med Örkelljunga att vi bör ta vår första riktiga paus. Kaffe och två wienerbröd gör underverk. Tankar och justerar den underbart värmande elektriska värmedynan innanför jackan. På´t igen. Öresundsbron. Storslaget som vanligt. Starwars i tunneln på danska sidan. Når Rödby havn och dess färja med tretton minuter tillgodo. Enligt lagd plan är vi på tysk mark vid 14.00. Underbara backar ut- och uppför på Autobahn A7 norr och söder om Kassel. Vid 160 blir framfarten mindre angenäm och inga längre intervaller kör vi snabbare än så. Tyvärr lite för långsamt för att det ska vara intressant, roligt och spännande. Lyssnar på Vetandets värld om personligheter och att man till stor del ”har det man får”. Relativt små möjligheter att byta. Men inom denna personlighet kan man utvecklas och ”förädlas”. Som musiken jag lyssnar på, tänker jag. När den upprepas många gånger kan lyssnaren börja höra nyanserna. En glasbit i höger tumme gör sig hela tiden påmind. Inte kul. Vi slutar köra vid 164 mil och har då nått ett kombinerat bryggeri/hotell nordväst om München. När vi stannar och kränger av oss hjälmarna säger Janne med ett skratt: ”Fan vad bra du kör!” och skakar på huvudet. Jag talar om att den sista sträckan längs Autobahn, när det var både mörkt och hällande regn, körde jag egentligen utan speciell hänsyn till underlaget. Jag varken såg eller kände att det var djupa vattenfyllda spår. I dessa hade däremot Janne fått ett par otäcka släpp, både bak och fram. Vi tvättar av oss resdammet och tar plats i matsalen. Vår servitör har benan i nacken, är mycket vänlig och åstadkommer små vällustiga kluckanden när han serverar oss våra efterrätter.
Nästa morgon. Fullkomligt överdådig frukost, som även den med stor erfarenhet av tyska hotell närmar sig med respekt. Ett slags tysk ostkaka. Flera sorters vetebröd. Tre olika sorters müsli. En rökande bordsgranne är tyvärr något som man fortfarande får stå ut med i Tyskland. Groteskt överviktiga män från middagen kvällen innan. Dagens rutt planeras något omständligt i min GPS-navigator av bilmodell: Kempten, Pfronten, Reutte, Nassereith, Oetz, Sölden, Sterzing och till slut Natz-Schabs. På parkeringen framför hotellet med bryggeridelen på vår ena sida och hotellet på den andra, stuvar vi om packningen i våra respektive utrymmen på och i motorcyklarna. Janne uttrycker lite oväntat empati visavi min Honda 650 Deauville och hans egen Honda 650 Transalp: ”Tänk på de här fina maskinerna va. Vana vid mild behandling. En fin tur på söndagen om det är torrt och skönt väder. Ny olja och laddning av batteriet så fort de behövt. Men vi visar ingen pardon. Upp i svinottan och 165 mil fullgaskörning ner till München. Det var tur att de inte visste om det innan, då hade de aldrig startat.” Jag kan inte annat än hålla med. Längs A7 mot Kempten erfar vi nu ytterligare regn. Därefter fina men blöta landsvägar och även blött genom Fernpass. Vid Timmelsjoch dock torrt, mycket tät dimma med blott tjugo meters sikt. På andra sidan passet: sol. Fullständigt galen väg som heter Timmelsjochstraße nedför till det lilla samhället San Leonardo in Passiria. Oslagbart. En mycket snabbkörande BMW M3 i motsatt körriktning var den enda bil i vägen på något vis. Som tur var skedde mötet där vägen var förhållandevis rak. Annars var nog risken att det hade smällt ganska stor. GPS:en lotsade oss ut på en äppelodling och på det hela taget kändes platsen där vårt bed & breakfast skulle ligga fel. Men plötsligt dök skylten upp: ”Natz”.
