Platsen är ”Press and Fleet Service” hos BMW strax norr om München och man ger mig nycklar till en BMW R 1200 GS Adventure. Årets modell, solgul och utrustad med rostfria Touratech-väskor, extraljus, elektroniskt justerbar fjädring, ABS, antispinn och navigator. Färden går till Slovenien och Kroatien – en bjudresa som de båda ländernas turistbyråer har bjudit in till. Representanter för ett halvdussin europeiska motorcykeltidningar ska träffas i Sloveniens huvudstad Ljubljana samma kväll för genomgång och den första mutmiddagen. För egen del är jag lätt skeptisk till upplägget med guide, snitslad bana och att bara få se utvalda delar av länderna. Varken Kroatien eller Slovenien har jag besökt tidigare och det vore osant att påstå att mina förväntningar är höga. Det är ju länder som i stort sett ligger granne med Vitryssland och Uzbekistan och som för inte så länge sedan var en del av Warszawapakten. Är det inte så?
Efter mindre än tio sekunders samvaro med BMW:n har jag lyckats välta den skinande nya motorcykeln och tvingas dessutom att med gäll stämma ropa på hjälp för att kunna lyfta upp den. Den pinsamma scenen i BMW:s garage skulle visa sig vara en värdefull läxa som jag bär ett litet minne av på höger smalben och som har lärt mig att man handskas med en stillastående R 1200 GS Adventure med koncentration och försiktighet.
Från hotellets parkering mitt i Ljubljana lotsas vi ut ur staden längs gator med spårvagnsräls kors och tvärs, vilka inte kan vara roliga att köra på när det är blött, tänker jag inne i min neongula snuthjälm med bogvisir. På kort tid är vi ute ur staden och längs smala och kurviga asfaltsvägar vid foten av Grintovec, en 2 258 meter hög bergstopp som är en del av Alpernas absolut ostligaste del: Kamnik–Savinja vid gränsen mot Österrike.
Vi ska besöka ett motorcykelmuseum. Enligt vår guide Igor en verklig begivenhet. Kortegekörning, och i synnerhet i kombination med krypkörning, är inte min grej och efter några kilometer tappar jag tålamodet. Jag kör om hela gruppen med Igor i täten och trycker med vänster tumme fram ”SPORT” i färddatorns fönster. Efter en kvarts intensivt och underbart höger-vänster stannar jag vid en T-korsning och väntar på gruppen. Det dröjer. Så småningom dyker de upp och det visar sig att två hojar har varit av vägen. Men det är ingen av noviserna på de här slingriga vägarna, utan gruppens båda guider. Det stela intryck jag fick av Igor bakom styret var tydligen riktigt. ”Amatör”, säger min inre röst när jag har konstaterat att inget annat än respekt och självkänsla är skadat. Vi kommer fram till museet och fotograf Mats i sin helikopterhjälm (ja, faktiskt) armbågar mig lätt i sidan och sneglar mot intendentens magvalk. Under den på spännet till hans bälte – en svastika. Det var som fan. Lätt obehaglig till mods av denna upptäckt följer jag resten av sällskapet in i museet. Vad väntar härnäst?
Gamla motorcyklar visar det sig tack och lov och jag tittar pliktskyldigt på gamla Triumph, Jawa och slovenska Tomos. En femtiokubiks Tomos från 1982 flankeras av en skylt som gör gällande att den midjehöga moppen har arton hästkrafter och en toppfart på över tvåhundra kilometer i timmen. Jag tänker på vägarna upp mot bergen som vi står inunder och att de verkar ha stor potential. Vill ut och köra och går ut. Stoppar och tänder en pipa. Gruppens andre guide, nu med koskit på sin hjälm efter vurpan, berättar för mig att vi strax ska köra upp mot gränsen och en kort bit in i Österrike för att sedan mötas vid Sloveniens enda sjö vid den lilla orten Bled. Jag slår en lov runt byn i väntan på att resten av gruppen ska se sig mätta på museet. Bakom en gardin tittar en rödnäst trädgårdstomte fram och antika jordbruksföremål hänger som prydnader innanför fönster och på fasader.
Vägen från museet i Kamnik upp mot den österrikiska gränsen visar sig vara en av de bästa motorcykelvägar jag någonsin har kört på. Beläggning jämnare än på svenska racebanor och kurvorna har den slags radie och dosering som gör att en nittioåring kan köra med knäskrap. Sent på eftermiddagen närmar vi oss kvällens boende i Logarska Dolina. Infarten till denna dalgång i norra Slovenien ser ut som en värvningsbild ur Stridsropets jubileumsnummer. Branta bergväggar stupar ner i en intensivgrön gräsmatta på vilken en smal asfalterad väg stillsamt slingrar bort mot löften om, ja vadå? Frälsning, äventyr, middag?
På Plesnik Tourist Farm välkomnas vi med blåbärskirsch. Det luktar som vodka och raspar i halsen. Jag fuktar läpparna och åstadkommer ett stramt leende, men när ingen tittar skvätter jag med en knyck på handleden ut rävgiftet i en blomkruka. Jag skäms en liten stund men intalar mig att värdparet blir mer nöjt av att se mitt glas tomt än fullt. Nattmörkret sänker sig snabbt i den djupa dalgången och när den kallskurna middagen serveras, ackompanjerad av den återkommande buljongsoppan med spagetti, mullrar det plötsligt från de svarta åskmoln som har lagt sig på bergstopparna. Jag springer ut för att kolla att alla tre packväskor på BMW:n är stängda och får plötsligt hjälp i kolmörkret av en blixt. För en bråkdels sekund illumineras de karga bergväggarna i all sin bisterhet och det får mig att rusa tillbaks in på restaurangen som en vettskrämd hare.
Nästa dag blir de arton milen mellan Logarska Dolina och den lilla orten Kobarid i västra Slovenien en lisa för själen. Väg 216 har jämn beläggning, är glest trafikerad och följer i sydvästlig riktning floden Soca genom Trentadalen i förutsägbart svepande kurvor. Med jämna mellanrum på gamla stenvalvsbroar över det turkosfärgade vatten. På det lilla torget i Kobarid parkerar jag under en stor lönn och känner mig nöjd med att anlända före de andra i gruppen till dagens slutmål. Jag checkar in på Hotel Hvala, köper vykort och kollar mejl och Facebook med hotellets wifi. Efter tre dagar i Slovenien är det dags att köra in i Kroatien.
Den planerade rutten går genom den hjärtformade halvön Istrien som ligger mindre än tio mil öster om Venedig på andra sidan av det Adriatiska havet. Så bra självförtroende har Kroatien skaffat sig som turistland att man kallar Istrien för »Det nya Toskana«. Visst finns det likheter. På den kroatiska halvön produceras vin av hög kvalitet och i inlandet kan man se kullar kantade av cypresser och toppade av medeltida bebyggelse. Däremot är inslagen av sanslöst sliten betongbebyggelse och brutalfunktionell infrastruktur så påtagliga att liknelsen med Toskana ska tolkas mer som en önskan och ambition än något annat. Dessutom är den kroatiska maten mer rustik än den italienska. Både slovener och kroater har en påtaglig förkärlek för fläskkött och vägkrogar där spetsade grisar roterar i träkolseldade ugnar är en vanlig syn.
Ett av de verkligt sanna påståendena om Istriens skönhet och likhet med Toscana är Motovun. Bara några mil från den slovenska gränsen på den istriska halvön framträder en lövträdsbeklädd kulle mot horisonten. Medeltidstrånga kullerstensgränder slingrar sig åt alla håll mellan husfasader som är just så slitna att de är pittoreska. Högst upp en muromgärdad borggård där ett palats från 1600-talet numera är hotell. När jag ser siluetten av Motovun erinrar jag mig vad den mycket munvige sommelieren hos Degrassi, en av pionjärerna bland kroatiska vinproducenter, varnande oss för under lunchens vinprovning: den istriska asfalten. Tydligen så bemängd med kalksten att riktigt varm väderlek gör den såphal. Han framstod sannerligen inte som någon auktoritet på motorcyklar tänker jag och ger gas ut ur den första hårnålskurvan på väg upp mot Motovun.
Utan att jag hinner reagera glider bakdäcket blixtsnabbt iväg två meter i tangentens riktning och jag ligger plötsligt raklång på marken med armarna efter styret. Jag är snabbt på fötter och konstaterar att jag är helt oskadd. Med hjälp av lite adrenalin reser jag den tunga tysken på hjulen. Även den oskadd. Men vad var det som hände? Jag känner med foten på marken. Såphalt. Asfalten är helt torr, men verkligen såphal. Lätt omskakad, men också nöjd att inte ha skadat mig själv eller motorcykeln kör jag vidare. Det är inte helt lätt att krypköra BMW:n mellan turister, katter och försäljare på de ojämna och branta gränderna upp mot hotellet. På borggården blir jag rättvist belönad med ett bord under träden, en kall öl och en pipa stoppad med Cornell & Diehl.
Från det lilla samhället Plomin på den istriska halvöns östra sida är det exakt tre mil upp till den klassiska turistorten Opatija. Vägen följer kusten hela vägen, ibland på mindre än en meters avstånd samtidigt som avståndet ner till havet är hisnande högt. Det är vackert, spännande och det väcker livsandarna. I en kurva möter jag en Aprilia RSV4 utan speciellt mycket ljuddämpning och får korrigera mitt spår för att våra backspeglar inte ska slå i varandra. Opatija var redan i slutet av 1800-talet en populär tillflyktsort för den österrikiska societeten att tillbringa den kalla årstiderna på och dåtidens byggnader präglar utseendet än i dag. Som Monte Carlo fast mindre och med färre flanerande miljardärer. Men palmerna och de Jugendornamenterade husfasaderna gör ändå att det känns som det Europa jag är van vid, speciellt när jag parkerar utanför Hotel Ambasador. En uniformsklädd piccolo rusar fram, men inte till mig. En svart Audi Q7 har nämligen stannat utanför hotellets mässingsglänsande snurrdörrar och en mycket solbränd man i femtioårsåldern med pomaderat hår i mittbena, ljusrosa pikettröja, jeans och röda sportskor kliver ur. En enorm vårta på ena sidan av de hängiga kinderna och en kraftig guldlänk runt den grova halsen aktiverar mina automatiska tankar. Jag tittar nyfiket på när piccolon tar emot glansiga shoppingkassar och ett halvdussin resegarderober som försiktigt hängs på en enorm vagn som han har i släptåg. Slutligen lyfts två slokörade hundar varsamt ner på marken från bilens bagageutrymme.
Nästa morgon äter jag frukost i hotellets kongresshall där heltäckningsmattan är röd med ett guldfärgat mönster. Även serveringspersonalen är strikt uniformsklädd och frågar upprepade gånger om jag ”is finish” och pekar på min assiett med ännu orörda croissanter. Det känns skönt att lämna Hotel Ambasador och styra österut mot Zagreb. Kroatiens huvudstad ligger två timmar bort vid foten av det gröna berget Sljeme. Med Zagrebs TV-torn högst upp är det faktiskt ett avsevärt tydligare landmärke än själva staden som saknar högre bebyggelse. Plötsligt drabbas jag av en obeveklig ingivelse och ger efter för min hemlängtan. Jag sträckkör trettiofem mil till den sagoprydliga alpstaden Villach i Österrike och trots att jag ännu är långt ifrån hemma, är intrycken med ens så mycket mer bekanta och begripliga. Åtta dagar med tomtar och fläsk sätter sina spår.
BMW R 1200 GS Adventure
Motortyp: Tvåcylindrig boxermotor, 4-takt, luft- och oljekyld, 4 vent/cyl, DOHC. Cylindervolym: 1 170 cm³. Borrning/slag: 101/73 mm. Kompression: 12:1. Effekt: 110 hk/9 200 rpm. Vridmoment: 120 Nm/8 000 rpm. Bränslesystem: Insprutning med 50 mm spjällhus. Koppling: Torr, flerskivig. Antal växlar: 6. Drivning: Kardan. Ram: Stålrör. Hjulbas: 1 507 mm. Sadelhöjd: 850–870 mm. Broms fram: Två skivor, 305 mm, fyrkolvsok. Broms bak: Enkel skiva, 265 mm, tvåkolvsok. Däck fram: 110/80 – 19. Däck bak: 150/70 – 17. Vikt utan bränsle: 229 kg. Bränslekapacitet: 33 liter.
